Snabbrecension av MTRExpress #Blogg100

Snabbrecension av MTRExpress #Blogg100

Äntligen ser jag vad min vagn har för beteckning
Äntligen ser jag vad min vagn har för beteckning
Mysigare på bild än i verkligheten. Men trevligt,  javisst!
Mysigare på bild än i verkligheten.
Små figurer vid öronen. Läsbelysning. Den är egentligen svart, min mobilkamerablixt är brutal!
Små figurer vid öronen. Läsbelysning. Den är egentligen svart, min mobilkamerablixt är brutal!

Är det som 1-klass i hela tåget som det sades? Nej, det är det inte. Min första känsla när jag klev ombord på tåget var att det kändes som en mycket fräsch, upphottad variant av pendeltåg. Inte mer.

Det känns förvisso modernt, men inte bekvämt. Det sobra svarta förhöjer något, liksom de lamporna på borden, men det ser mysigare ut på bild än vad det är i verkligheten, enkelt, trevligt, fast ganska onödigt.

Men det var ett vackert tåg som rullade in på Perrongen på Stockholms Central! Sen blev det mest förvirrat. Jag skulle sitta i vagn D, men ingenstans på utsidan stod vagnsbeteckningen. Vi var några som irrade runt innan vi förstod att vi skulle titta in genom alla dörrar för att där finna sittplatsnumret, Först när jag sitter på min plats, ja, då först ser jag: Jag sitter i vagn D!

Platserna passar dem som vill ha mer plats för benen! Ja, till och med jag vill ha det, och uppskattar hur rymligt det är, trots att jag är kort. Men sätena är för korta, och faktiskt ganska hårda, inte alls bekväma, även om det framhävs att de är ergonomiska. Det är de inte. Och jag har inte riktigt kunnat använda dem ordentligt under hela resan, för jag måste sitta långt fram på kanten av sätet för att kunna nå fram till min laptop på bordet. Lika bra det, för här sitter man inte bekvämt, och ta en tupplur verkar omöjligt. Sover göra man bättte på ett SJ-tåg.

Lite underligt tyckte jag att det var när jag på skylten på perrongen läste att de inte har någon servering ombord på detta tåg som gjort så mycket reklam för sin service. Men informationen visade sig vara felaktig. Här finns visst servering (fast kanske inte mat?) men jag har inte besökt den avdelningen.

Tja, det är ett helt okej tåg, men inget mervärde i förhållande till SJ. Möjligtvis wifi, då! Det har fungerat utmärkt under hela resan. Det är en bra arbetsplats, men ingen resupplevelse.

Annonser
Konsten att skriva ett filmsynopsis #Blogg100

Konsten att skriva ett filmsynopsis #Blogg100

Jag bestämde mig hastigt och lustigt för att gå en filmmanuskurs – i Stockholm av alla ställen, vilket man ju kan säga när jag bor utanför Göteborg.

Men jag tilltalades av Cinemantrix upplägg. För det första är de verksamma ute på fältet och skriver många manus själva, samt filmar. För det andra så är det upplagt som en workshop där man jobbar med sitt eget manus under kursen. Det är just vad jag vill göra. Jag har liksom inte tålamod att göra en massa av läraren påhittade övningsuppgifter i väntan på att få skriva mitt egna. Och jag vill inte heller skriva mitt egna färdigt först, innan jag kan lämna över till någon annan som ger respons. Ja, därför blir det några tågresor till Stockholm i vår, med kurs på kvällen och jobb på tåget på väg upp och ned.

Vi ska träffas första gången på onsdag och SOM jag ser fram emot det. Tills dess ska vi ha skrivit ett synposis. Det innbär att det är ganska kort om tid.

Jag har läst flera böcker – och flera sidor på nätet – om att skriva filmmanus och synopsis. Det torde vara ett utomordentligt sätt att lära sig den ädla konsten. Men ärligt talat, vid det här laget är jag tämligen trött på att läsa böcker som alla börjar med Aristoteles. Ja, jag har fattat den grejen nu! Nu vill jag ha ett manus! Och jag har upptäckt vad det bästa är för att hitta på en film och få ner ett synposis; Tidsbrist!

I dag var enda kvällen jag kunde göra det innan jag ska upp till Stockholm. Det tog mig ungefär en timma! Jag känner mig duktig …

Men kanske är det ett litet försprång att jag ska adaptera (som det heter) min roman Skönt förvirrad kvinna till filmmanus. Sen återstår bara att finna den som vill göra film …

Skönt förvirrad kvinna

En halv Purple Majesty, tack! #Blogg100

En halv Purple Majesty, tack! #Blogg100

Purple Majesty
Purple Majesty

 

 

 

 

 

De som känner mig, eller är bara lite bekant med mig, borde vid det här laget veta att jag för några år sedan gick igång helt på potatis efter att ha besökt en potatisodlare som  hade dukat upp med säkert 20-talet olika sorters potatisar i olika utförande, olika egenskaper och smaker. – Varför har ingen berättat det här för mig tidigare? tänkte jag, och började ta reda på så mycket som möjligt om råvaran. Och det jag kommer fram till är att den är helt fantastisk! Den går att använda till nästan vad som helst, den är näringsrik, vacker och välsmakande.

Att då stöta på Lennie Hansson, deltagare i Sveriges Mästerkock 2014, som längtade efter att göra en kokbok men tyvärr inte fick den vinsten i programmet var ju fantastiskt, eftersom han också älskar potatis! Jag sammanförde honom med en väninna, fotografen Carin Sigeskog, och förser dem med allehanda potatisar. I går hade vi en helt underbart dynamisk dag, helt tillägnad den här råvaran, och dessutom med kocken Johnnie Lippens i sällskap! Alltså … jag skulle så gärna vilja visa och berätta vad de gjorde (jag diskade, och höll mig undan resten av tiden) om det inte vore för att kockarnas recpt och fotografens bilder än så länge är hemliga!

Själv sparade jag några potatisar, bland annat Purple Majesty på bilden här ovan. Till skillnad från många andra blå potatisar är köttet jämt blått och färgen bevaras vid kokning. Den sas vara fast där jag köpte den, men jag tycker den är mjölig, om än inte i samma utsträckning som till exempel Blå Kongo, som nog är den mest kända blå potatis. Tyvärr smakade den inte särskilt mycket, men med en hög stärkelsehalt (mjölig) och utan framträdande jordig potatissmak kan faktiskt den här potatisen göra sig utomordentligt i ett experiment jag ska göra nästa helg, nämligen glass på potatis! Japanerna sägs göra det, och nog ska väl jag  kunna överraska mina två kockvänner med något spännande!

Jag ser så mycket fram emot nästa gång vi träffas. Jag vet inte vad det är med potatis som gör det, men man blir glad av det, och över allt man kan åstadkomma av potatisarna!

Gilla potatis!

Johhnie, Carin och Lennie
Johhnie, Carin och Lennie
Nu ska vi leka loss bland potatis igen! #Blogg100

Nu ska vi leka loss bland potatis igen! #Blogg100

10946134_10153058817758817_1775516442_o

Jag ser så mycket fram emot helgen som kommer!

Då kommer Lennie Hansson ner till Göteborg från Sundsvall för att koka potatis! Njae, han kanske inte kör hela vägen ner bara för att koka, men väl för att tillaga en massa rätter av just potatis. Den råvaran vi båda tycker så mycket om – och ser så många möjligheter med!

Lennie var med i Sveriges Mästerkock i fjol, men blev utröstad och gick alltså miste om priset att få göra en kokbok. Men Lennie ger sig inte så lätt, så nu gör han en egen bok om just potatis. Den rätt han kvalade in med var en fantastisk potatispuré som han har serverat mig! Själv är jag urusel på att laga mat men jag är passionerad, samlar på mig en massa potatisar och kan faktiskt en hel del om dem! Nu väntar jag leveranser från flera olika odlare så att Lennie har något att ta itu med till helgen när han kommer hit.

Carin heter kvinnan som fotograferar till boken. Ni finner dem här: Lennie och Carin

Och vill ni följa mitt intresse för potatis så gör ni det på den här sidan: Gilla potatis

gillapotatisrund

Okej, jag får väl bjuda på en liten bild från när Carin kastade ner mig bland potatisarna också. Det ska erkännas … det var ganska skojigt! 🙂 (Foto: Carin Sigeskog)

20141110-IMG_0052-2

Jag går igång på vackra ord … #Blogg100

Jag går igång på vackra ord … #Blogg100

Det skedde senast i morse när en författarkollega efterlyste en dikt av Harry Martinsson genom att ange bara några rader.

Jag började googla, helt i onödan såklart, för jag insåg ju att hon redan hade gjort sina sökningar på nätet. Jag gick helt enkelt igång på orden. Det är så lätt hänt, om de är vackert hanterade.

Det vackraste jag någonsin läst hittade jag i Göteborgs-Posten för många, många år sedan. Vackra som ord, och så få och täta som de är så beskriver de ändå det hela.

Jag ger er dem i dagens #Blogg100. Av Taigu Ryokan:

Utan tankar lockar blomman fjärilen.

Utan tankar besöker blomman fjärilen.

När blomman blommar kommer fjärilen.

När fjärilen kommer blommar blomman.

 

Ett par ögon – sen tror jag att jag är kär. #Blogg100

Ett par ögon – sen tror jag att jag är kär. #Blogg100

Det ryms så mycket i vissa ögon. Som ett hav av både botten och yta, och alla hemligheter däremellan. Som sorg och glädje. Som en ocean över kontinenter. Som om en ålder och flera generationer döljer sig inom samma blick. Jag fick syn på ett par sådana ögon för en tid sedan, och jag kan inte sluta titta på dem. De finns på ett fotografi och de rymmer alla gåtor jag vill upptäcka. Jag tror jag kan älska ett par ögon, bara de ser ut som dessa gör. Vems ögon? En människa vars bild kom förbi mig. Men vems bild? Ögonens bild, eller fotografens? Jag vill tro att just den där blicken tittar på mig, men den tittar på en kamera, som får blicken att se ut som den gör. Rakt till mig. Jag vill ha ett par sådana ögon att se in i. För att de får mig att känna mig kär. I en sådan blick.

Jag hade aldrig kunnat drömma om att Putin skulle skapa så mycket komik #Blogg100

Jag hade aldrig kunnat drömma om att Putin skulle skapa så mycket komik #Blogg100

Jag vet inte vad det är med mig, men jag gick fullkomligt igång i går kväll när jag läste en artikel om att Putin är försvunnen! Jag letade över hela internet i hopp om att hitta honom, men till slut fick jag ge upp för att gå och sova när alla tidningars analyser började låta likadant och inte ett enda nytt spår gick att finna. Jag läste först svenska nyheter, sedan amerikanska, sedan tog jag mig igenom en del ryska och en del ukrainska med hjälp av google översätt och självklart sökte jag rykten på twitter också. Det var där jag brast ut i gapskratt gång på gång av alla fyndiga förslag om vad han håller på med, och alla underbara fotomontage både  med och utan Putin, men alltid med ett förslag om vad han gör och var hän är eller vad andra gör för att hitta honom.

Jag undrar såklart fortfarande, den här söndagskvällen, dagen innan Dagen D då han måste visa sig på sina officiella möten om inte världen ska gå en ny vända i spekulationer som kan driva det ännu längre än nu.

Bryr han sig? Föga, skulle jag gissa. Bryr sig Kreml? Njae, knappast, men det sägs så; att den här kurragömma leken tog mediala proportioner de inte hade tänkt sig. Ja, visst har det varit befriande att skratta åt denne Putin, som en löjes figur, vilket han ju faktiskt är om man skulle våga drista sig till bortse från den farliga och maktfullkomliga människa han framförallt är. Men desto mindre skamsen känner jag mig när jag ser hur han används för humor. Det har varit gott, att få skratta ÅT honom. Jag hoppas en hel värld vill fortsätta göra så, skratta honom bort från makten.

Det är sent på lördagskvällen så jag mäktar inte spara och dela foton, men här finns några länkar till twitter för den det kan roa.

#Putindead

#Putinmissing

Jag väntar med spänning på måndagens händelser i Putin-världen. Eller inte.

Vad jag själv tror? Tja, jag tror nog på influensa-spåret. Men varför i helsicke har han inte vaccinerat sig? Och varför har i så fall inte Matteo Renzi också blivit sjuk? Och varför har inte någon italiensk tidning (jodå, jag läste dem också i går kväll) frågat Renzi om Putins hälsa när de sågs den 5 mars?

Jag fattar inte nåt …

Hörde förresten ett radioprogram idag, om Renzi. Han beställer glassvagnar till jobbet och genomför reformer för fort. Ja, de är roliga, våra ledare …

Men om Putin är död? Ja, jag beklagar i så fall. Men inte lika mycket som om det vore någon annan. Och jag befarar att jaga kommer att beklaga efterföljden också i så fall.