Snabbrecension av MTRExpress #Blogg100

Snabbrecension av MTRExpress #Blogg100

Äntligen ser jag vad min vagn har för beteckning
Äntligen ser jag vad min vagn har för beteckning
Mysigare på bild än i verkligheten. Men trevligt,  javisst!
Mysigare på bild än i verkligheten.
Små figurer vid öronen. Läsbelysning. Den är egentligen svart, min mobilkamerablixt är brutal!
Små figurer vid öronen. Läsbelysning. Den är egentligen svart, min mobilkamerablixt är brutal!

Är det som 1-klass i hela tåget som det sades? Nej, det är det inte. Min första känsla när jag klev ombord på tåget var att det kändes som en mycket fräsch, upphottad variant av pendeltåg. Inte mer.

Det känns förvisso modernt, men inte bekvämt. Det sobra svarta förhöjer något, liksom de lamporna på borden, men det ser mysigare ut på bild än vad det är i verkligheten, enkelt, trevligt, fast ganska onödigt.

Men det var ett vackert tåg som rullade in på Perrongen på Stockholms Central! Sen blev det mest förvirrat. Jag skulle sitta i vagn D, men ingenstans på utsidan stod vagnsbeteckningen. Vi var några som irrade runt innan vi förstod att vi skulle titta in genom alla dörrar för att där finna sittplatsnumret, Först när jag sitter på min plats, ja, då först ser jag: Jag sitter i vagn D!

Platserna passar dem som vill ha mer plats för benen! Ja, till och med jag vill ha det, och uppskattar hur rymligt det är, trots att jag är kort. Men sätena är för korta, och faktiskt ganska hårda, inte alls bekväma, även om det framhävs att de är ergonomiska. Det är de inte. Och jag har inte riktigt kunnat använda dem ordentligt under hela resan, för jag måste sitta långt fram på kanten av sätet för att kunna nå fram till min laptop på bordet. Lika bra det, för här sitter man inte bekvämt, och ta en tupplur verkar omöjligt. Sover göra man bättte på ett SJ-tåg.

Lite underligt tyckte jag att det var när jag på skylten på perrongen läste att de inte har någon servering ombord på detta tåg som gjort så mycket reklam för sin service. Men informationen visade sig vara felaktig. Här finns visst servering (fast kanske inte mat?) men jag har inte besökt den avdelningen.

Tja, det är ett helt okej tåg, men inget mervärde i förhållande till SJ. Möjligtvis wifi, då! Det har fungerat utmärkt under hela resan. Det är en bra arbetsplats, men ingen resupplevelse.

Annonser
En halv Purple Majesty, tack! #Blogg100

En halv Purple Majesty, tack! #Blogg100

Purple Majesty
Purple Majesty

 

 

 

 

 

De som känner mig, eller är bara lite bekant med mig, borde vid det här laget veta att jag för några år sedan gick igång helt på potatis efter att ha besökt en potatisodlare som  hade dukat upp med säkert 20-talet olika sorters potatisar i olika utförande, olika egenskaper och smaker. – Varför har ingen berättat det här för mig tidigare? tänkte jag, och började ta reda på så mycket som möjligt om råvaran. Och det jag kommer fram till är att den är helt fantastisk! Den går att använda till nästan vad som helst, den är näringsrik, vacker och välsmakande.

Att då stöta på Lennie Hansson, deltagare i Sveriges Mästerkock 2014, som längtade efter att göra en kokbok men tyvärr inte fick den vinsten i programmet var ju fantastiskt, eftersom han också älskar potatis! Jag sammanförde honom med en väninna, fotografen Carin Sigeskog, och förser dem med allehanda potatisar. I går hade vi en helt underbart dynamisk dag, helt tillägnad den här råvaran, och dessutom med kocken Johnnie Lippens i sällskap! Alltså … jag skulle så gärna vilja visa och berätta vad de gjorde (jag diskade, och höll mig undan resten av tiden) om det inte vore för att kockarnas recpt och fotografens bilder än så länge är hemliga!

Själv sparade jag några potatisar, bland annat Purple Majesty på bilden här ovan. Till skillnad från många andra blå potatisar är köttet jämt blått och färgen bevaras vid kokning. Den sas vara fast där jag köpte den, men jag tycker den är mjölig, om än inte i samma utsträckning som till exempel Blå Kongo, som nog är den mest kända blå potatis. Tyvärr smakade den inte särskilt mycket, men med en hög stärkelsehalt (mjölig) och utan framträdande jordig potatissmak kan faktiskt den här potatisen göra sig utomordentligt i ett experiment jag ska göra nästa helg, nämligen glass på potatis! Japanerna sägs göra det, och nog ska väl jag  kunna överraska mina två kockvänner med något spännande!

Jag ser så mycket fram emot nästa gång vi träffas. Jag vet inte vad det är med potatis som gör det, men man blir glad av det, och över allt man kan åstadkomma av potatisarna!

Gilla potatis!

Johhnie, Carin och Lennie
Johhnie, Carin och Lennie
Älskade plats. Eller: Det var på Capri … #Blogg100

Älskade plats. Eller: Det var på Capri … #Blogg100

Jag sitter och är nostalgisk och sentimental och jag längtar …

Till platser jag älskar, där jag finner ro varje gång jag återvänder. Jag vet inte alltid vad det är som gör det, men här är de:

Åkrarna som jag hade utanför mitt barndoms fönster. Jag vill leva i en sån vy igen.

Värmlandsnäs
Värmlandsnäs

 

 

 

 

 

 

Capri som jag en gång besökte under det år jag läste i Italien. Jag åkte nog dit för att jag hade hört melodin ”Det var på Carpi …”. Sedan har jag återvänt, gång, på gång, på gång och gärna igen!

Capri med Casa Malaparte
Capri med Casa Malaparte

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ven i Öresund! Min skånske exmake tog med mig dit och sedan återvände vi varje år, även på vår bröllopsresa och varje år tills vi separerade. En gång har jag även seglat dit.

Backafallen på Ven
Backafallen på Ven

 

 

 

 

 

 

Och slutligen… Wherever I lay my boat, that’s my home …

Hemma på något vis
Hemma på något vis

 

 

 

 

 

 

https://www.dropbox.com/s/jlbbq4ddz23pvyo/~PIFA94.wmv?dl=0

 

 

Nu ska vi leka loss bland potatis igen! #Blogg100

Nu ska vi leka loss bland potatis igen! #Blogg100

10946134_10153058817758817_1775516442_o

Jag ser så mycket fram emot helgen som kommer!

Då kommer Lennie Hansson ner till Göteborg från Sundsvall för att koka potatis! Njae, han kanske inte kör hela vägen ner bara för att koka, men väl för att tillaga en massa rätter av just potatis. Den råvaran vi båda tycker så mycket om – och ser så många möjligheter med!

Lennie var med i Sveriges Mästerkock i fjol, men blev utröstad och gick alltså miste om priset att få göra en kokbok. Men Lennie ger sig inte så lätt, så nu gör han en egen bok om just potatis. Den rätt han kvalade in med var en fantastisk potatispuré som han har serverat mig! Själv är jag urusel på att laga mat men jag är passionerad, samlar på mig en massa potatisar och kan faktiskt en hel del om dem! Nu väntar jag leveranser från flera olika odlare så att Lennie har något att ta itu med till helgen när han kommer hit.

Carin heter kvinnan som fotograferar till boken. Ni finner dem här: Lennie och Carin

Och vill ni följa mitt intresse för potatis så gör ni det på den här sidan: Gilla potatis

gillapotatisrund

Okej, jag får väl bjuda på en liten bild från när Carin kastade ner mig bland potatisarna också. Det ska erkännas … det var ganska skojigt! 🙂 (Foto: Carin Sigeskog)

20141110-IMG_0052-2

Jag går igång på vackra ord … #Blogg100

Jag går igång på vackra ord … #Blogg100

Det skedde senast i morse när en författarkollega efterlyste en dikt av Harry Martinsson genom att ange bara några rader.

Jag började googla, helt i onödan såklart, för jag insåg ju att hon redan hade gjort sina sökningar på nätet. Jag gick helt enkelt igång på orden. Det är så lätt hänt, om de är vackert hanterade.

Det vackraste jag någonsin läst hittade jag i Göteborgs-Posten för många, många år sedan. Vackra som ord, och så få och täta som de är så beskriver de ändå det hela.

Jag ger er dem i dagens #Blogg100. Av Taigu Ryokan:

Utan tankar lockar blomman fjärilen.

Utan tankar besöker blomman fjärilen.

När blomman blommar kommer fjärilen.

När fjärilen kommer blommar blomman.

 

Ett par ögon – sen tror jag att jag är kär. #Blogg100

Ett par ögon – sen tror jag att jag är kär. #Blogg100

Det ryms så mycket i vissa ögon. Som ett hav av både botten och yta, och alla hemligheter däremellan. Som sorg och glädje. Som en ocean över kontinenter. Som om en ålder och flera generationer döljer sig inom samma blick. Jag fick syn på ett par sådana ögon för en tid sedan, och jag kan inte sluta titta på dem. De finns på ett fotografi och de rymmer alla gåtor jag vill upptäcka. Jag tror jag kan älska ett par ögon, bara de ser ut som dessa gör. Vems ögon? En människa vars bild kom förbi mig. Men vems bild? Ögonens bild, eller fotografens? Jag vill tro att just den där blicken tittar på mig, men den tittar på en kamera, som får blicken att se ut som den gör. Rakt till mig. Jag vill ha ett par sådana ögon att se in i. För att de får mig att känna mig kär. I en sådan blick.

#AckVärmland – dissar jag! #Blogg100

#AckVärmland – dissar jag! #Blogg100

Oj, som jag hade sett fram emot att se serien Ack Värmland, alltså landskapet jag kommer ifrån, dialekten jag är så bekant med. Men jösses, vilken besvikelse!

Värmländskan brukar vara tacksam att använda för löje och humor, men det måste göras mer perfekt tajming och rätt tempo för att det ska blir roligt. Jag tycker man misslyckades totalt, och komiken gick om intet. Vad har hänt, Ulf Malmros? Jag tycker att både han och de rutinerade skådespelarna borde ha klarat det bättre, för manuset verkar vara jättebra!

Ja, ja, jag gav det ett försök, men kommer inte att priortera det fortsättningsvis. Och jag trodde ju aldrig att jag skulle säga som jag säger nu: Alsterling var bäst! En välförtjänst upprättelse för hans del!

 

P.S. Det är väl ingen som har märkt att jag missade att skriva ett #Blogg100 -inlägg i går? 😉 Jag tar igen det i andra ändan, och hoppas jag är förlåten!