Att tro att man kan stoppa asylsökande är som att tro att man kan stoppa ett regn

Att tro att man kan stoppa asylsökande är som att tro att man kan stoppa ett regn

Den här krönikan var publicerad i Kungsbacka-Posten tisdagen den 22 september. Jag skriver återkommande där, krönikorna publiceras var tredje tisdag.

 

KörnikehuvudElNinoflyktingar

Naturkrafter kan vi helt enkelt inte hejda. Som till exempel väderfenomenet El Nino, som blåser orkaner på Stilla havet och nu börjat nå Kalifornien. Man räknar med att den förväntas bli de värsta El Nino på många år och vi behöver vara beredda på katastrofer. Det gäller att hålla sig ödmjuk inför de naturliga makterna, och ta hand om situationen på bästa sätt när krafterna satts i rörelse.
Detsamma gäller flyktingströmmarna. Den som är lite skolad i psykologi vet att det vid fara finns två primära val: att fly eller att strida. Det är en överlevnadsmekanism som vi alla bär med oss, en naturkraft som inte går att hejda. Ska man få den att avstanna måste man ha förmågan att stoppa ett krig, på samma sätt som Kalifornien måste stoppa vilda orkaner om de ska räkna med en lugn höst. Att som Jimmy Åkesson och hans gelikar basunera ut att vi inte ska ta emot fler flyktingar, eller som Ungern med premiärminister Viktor Orbán sätta upp stängsel vid gränsen, är ungefär lika begåvat som att säga att vi inte tycker det passar med regn i landet och tro att man ska kunna lösa det genom att spänna upp presenningar över hela riket. Ja, ni förstår, regnet kommer ju att falla liksom flyktingarna söker sig hit.
Från några politiker i Kungsbacka har jag hört att man ser svårigheter att med att ta emot flyktingar för att vi inte har tillräckligt att erbjuda ifråga om bostäder och jobb. Jag tycker det låter ihåligt. Jag tror det handlar om vilja, eller snarare ovilja; att det inte stämmer med den profil och de visioner Kungsbacka har satt upp. För är det något Kungsbacka är duktiga på så är det att åstadkomma det man föresatt sig. Det går bra för vår kommun ekonomiskt, invånarantalet fortsätter öka, bostäder byggs och antalet shoppingställen blir fler. Just för att man har bestämt att man vill ha det så. Men vill man egentligen ta emot flyktingar?
I år har Kungsbacka tagit emot 37 nyanlända. Ingen annan kommun i Halland tar emot så få flyktingar per invånare och vi hör till de som är sämst i Sverige. Ändå är vi en av landets rikaste kommuner. Skulle Sveriges kommuner ansvara rättvist för asylsökande så skulle vi hittills i år ha tagit emot över 200. Nu låter vi andra ta hand om dem, medan vi själva fortsätter bygga shoppingcentra.
Som det ser ut nu så är det just det jag kan ha att säga om Kungsbacka i framtiden. Men jag hade så gärna velat stoltsera med att vi gjorde en insats, att vi verkligen var med och hjälpte till när katastrofen nådde även oss. Kanhända blir det så i alla fall. För naturkrafterna fortsätter och asylsökande kommer. Visst kan det bli turbulent när det sker, men för den som räds det kan jag lugna med att El Nino för Sveriges del borde innebära att vi får en mild vinter.

 

 

Snabbrecension av MTRExpress #Blogg100

Snabbrecension av MTRExpress #Blogg100

Äntligen ser jag vad min vagn har för beteckning
Äntligen ser jag vad min vagn har för beteckning
Mysigare på bild än i verkligheten. Men trevligt,  javisst!
Mysigare på bild än i verkligheten.
Små figurer vid öronen. Läsbelysning. Den är egentligen svart, min mobilkamerablixt är brutal!
Små figurer vid öronen. Läsbelysning. Den är egentligen svart, min mobilkamerablixt är brutal!

Är det som 1-klass i hela tåget som det sades? Nej, det är det inte. Min första känsla när jag klev ombord på tåget var att det kändes som en mycket fräsch, upphottad variant av pendeltåg. Inte mer.

Det känns förvisso modernt, men inte bekvämt. Det sobra svarta förhöjer något, liksom de lamporna på borden, men det ser mysigare ut på bild än vad det är i verkligheten, enkelt, trevligt, fast ganska onödigt.

Men det var ett vackert tåg som rullade in på Perrongen på Stockholms Central! Sen blev det mest förvirrat. Jag skulle sitta i vagn D, men ingenstans på utsidan stod vagnsbeteckningen. Vi var några som irrade runt innan vi förstod att vi skulle titta in genom alla dörrar för att där finna sittplatsnumret, Först när jag sitter på min plats, ja, då först ser jag: Jag sitter i vagn D!

Platserna passar dem som vill ha mer plats för benen! Ja, till och med jag vill ha det, och uppskattar hur rymligt det är, trots att jag är kort. Men sätena är för korta, och faktiskt ganska hårda, inte alls bekväma, även om det framhävs att de är ergonomiska. Det är de inte. Och jag har inte riktigt kunnat använda dem ordentligt under hela resan, för jag måste sitta långt fram på kanten av sätet för att kunna nå fram till min laptop på bordet. Lika bra det, för här sitter man inte bekvämt, och ta en tupplur verkar omöjligt. Sover göra man bättte på ett SJ-tåg.

Lite underligt tyckte jag att det var när jag på skylten på perrongen läste att de inte har någon servering ombord på detta tåg som gjort så mycket reklam för sin service. Men informationen visade sig vara felaktig. Här finns visst servering (fast kanske inte mat?) men jag har inte besökt den avdelningen.

Tja, det är ett helt okej tåg, men inget mervärde i förhållande till SJ. Möjligtvis wifi, då! Det har fungerat utmärkt under hela resan. Det är en bra arbetsplats, men ingen resupplevelse.

Jobbtips från telefonförsäljaren #Blogg100

Jobbtips från telefonförsäljaren #Blogg100

Jag blev uppring av en sån där igen. Och jag blev grinig. Jag vill inte köpa något. What so ever. Så när telefonförsäljaren sa att han hade ett erbjudande för alla i Göteborg var jag snabb med att påpeka att jag bor i Kungsbacka, inte Göteborg.
– Åh, ursäkta, ja, du får förlåta mig men jag flyttade till från Norrland till Göteborg och tycker ju att det ligger så nära så det är samma sak.
Oj, tänkte jag, jag kommer ju att göra samma typ av misstag säkert. Och, ja, jag blev lite ödmjuk och skamsen också.
– Varifrån Norrland kommer du?
Han berättade varifrån. (Men nu har jag glömt det).
– Jag ska själv till Luleå på anställningsintervju på måndag, berättade jag.
– Då ska jag ge dig ett tips, sa han. Prata skit om Skellefteå hockey. Det finns ingen sådan rivalitet som mellan Luleå och Skellefteå, du får inte säga att du håller på Skellefteå, sa han. Sen sa han att han skulle bocka av mig så att ingen mer ringer och stör mig. (Jo, han hade fattat grejen)

Lite synd, tyckte jag, han var ju riktigt rolig. Och trevlig. Men jag undrar ju förstås om man inom kultursfären bryr sig om vilket hockeylag jag håller på?

Har spånat in på städer

Har spånat in på städer

Våra småstäder – och kommuner – har problem. Vissa mer än andra. Jag bor ju själv i Kungsbacka som utvecklas dynamiskt. Invånarantalet ökar med 1000-talet personer per år. Just när jag skriver sitter jag i Säffle där jag är uppväxt och dit jag faktiskt  överväger att återvända. Här ser dock utvecklingskurvan helt annorlunda ut. För några decennier sedan bodde här cirka 20000 invånare, nu är man nere i 15000 och den trenden ser ut att hålla i sig. Allt fler industrier och företag läggs ner, staden står och förfaller.  Fast nog ordat om de dystra  frågorna nu. Det som intresserar mig är hur städer och kommuner driver sina processer och kommunicerar i sina utvecklingsfrågor.

Allt började i Tibro

Att en konstvetare med inriktining på design spånar in på städers utveckling kan kanske verka långsökt, men inte om man tänker på att jag också är kommunikatör, researcher och att den första kommunen jag kom i kontakt med vad det gäller de här frågorna var Tibro.  De har en lång industriell tradition vad det gäller möbler och inredningar men i dag är det en industri som sviktar. Jag är inte helt säker på om Tibro var den allra första kommun som anlitade Kairos Future för att ta fram sin framtidsvision, men i alla fall blev det samarbetet mycket omtalat. Flera kommuner hängde på och anlitade också Kairos för sin  visionsutveckling. Så även Säffle.

För att göra en lång historia kort: Tibros vision handlar om att ta till vara kommunens tradition vad det gäller inredning, möbler och design, att få till stånd forskning och samarbete som kan höja kompetensen bland näringsidkare, att göra Tibro till ett centrum vad det gäller dessa frågor. Med stor konsekvens och målinriktning driver kommunen frågorna. Men man tänker inte bara in Tibro i målsättningen. Man ser Tibro i ett större sammanhang, en kompetensregion (Sydsverige)  som kan profilera sig ut mot Europa och världen.

Eftersom jag har sysslat med frågor och projekt som handlar om design, samarbetat med högskolor och även utbildat själv, fick jag uppdraget att göra en första förstudie om den Inredningsakademi de planerade att starta. Här kom jag för första gången i kontakt med kommuners övergripande visioner och utveckling.

Alla har samma omvärld och vill samma sak

Efter att ha läst några kommuners visionsrapporter ser man att de i stort sett har samma omvärld. Enligt Kairos handlar det om den globala världen, rörelse, kommunikation, it-utveckling m.m. De flesta syftar också åt samma håll: man vill få igång sitt näringsliv, öka antalet medborgare och ha en levande livsmiljö. Varje kommun definierar några specifika punkter att arbeta vidare med. Där stannar den övergripande visionen och då i en ganska abstrakt form. Jag tror det är där det svåra jobbet börjar; att gå in i processer med kompetens och metoder som fungerar, definiera målsättningar och verkligen uppnå dem. Vem tar hand om frågorna efter Kairos? Och vem äger frågorna? Ett första steg för flera kommuner har varit att visualisera sin vision.

Tre städer kommunicerar visionen på film

En vision på ett kommunkontor leder ingen vart. Den måste sättas i rörelse, nå ut till alla möjliga tänkbara intressenter.

Den första film jag såg var Tibro kommuns:

http://www.youtube.com/watch?v=UgvQ4yA4SJ8

Kan hända lite för lång. Men så bra! Den gestaltar verkligen en vision! Man visar var man står i dag: i en situation som behöver fyllas och de får mig verkligen att  förstå vad de vill fylla den med. Jag ser hur den överensstämmer med de målsättningar som beskrivits: Tibro är ett centrum för frågor som gäller inredning och man vågar ta sikte på att nå ut till hela världen. Byggnaden blir den konkreta och levande symbolen för hela kommunens vision.

Sen dök Säffles film upp:

http://www.youtube.com/watch?v=UgvQ4yA4SJ8

Lagom längd. Men vad visar den? Först Karlstad, sedan räls, räls, räls  skog, en sjö och sist vår järnvägsstation. Inget unikt, hela Sverige ser ut så. Och med ett mediokert manus som inte på något sätt får mig att förstå vad de vill, eller till vem de riktar sig till. Jag noterar också att inte en enda människa syns på filmen. Medan Tibros film talar för sig själv, kräver Säffles att man först tittar på den, men sedan måste nog någon förklara vad man menar. Och formatet? Har de verkligen fått rättigheterna till att använda På Spårets programformat?

Katrineholm är också en kommun som vill ha en levande livsmiljö:

http://www.youtube.com/watch?v=iP25k4OIvz4

Den här filmen tilltalade mig  inte först, kanske för musiken skull, jag är ingen dansbandsmänniska. Men bilderna! Och livet de skildrar där! Katrineholm har lagt in ordet ”lust” i sin vision. De vill föra in en speciell känsla i kommunen, inte bara arbetsområden och branscher. Jag frågade deras kommunchef Mattias Jansson vilken målgruppen filmen var gjord för. Hans omedelbara svar var: invånarna. En av kommunens dansbandsgrupper har gjort musiken och boende i kommunen har bidragt med bilderna. Jag tror det är helt rätt sätt att utveckla sin kommun och sin vision, att börja med att engagera dem som bor där. Utan medborgare bygger man ingen stad. Och det syns att Katrineholm tänker på människan i alla situationer när de presenterar sig.