Snabbrecension av MTRExpress #Blogg100

Snabbrecension av MTRExpress #Blogg100

Äntligen ser jag vad min vagn har för beteckning
Äntligen ser jag vad min vagn har för beteckning
Mysigare på bild än i verkligheten. Men trevligt,  javisst!
Mysigare på bild än i verkligheten.
Små figurer vid öronen. Läsbelysning. Den är egentligen svart, min mobilkamerablixt är brutal!
Små figurer vid öronen. Läsbelysning. Den är egentligen svart, min mobilkamerablixt är brutal!

Är det som 1-klass i hela tåget som det sades? Nej, det är det inte. Min första känsla när jag klev ombord på tåget var att det kändes som en mycket fräsch, upphottad variant av pendeltåg. Inte mer.

Det känns förvisso modernt, men inte bekvämt. Det sobra svarta förhöjer något, liksom de lamporna på borden, men det ser mysigare ut på bild än vad det är i verkligheten, enkelt, trevligt, fast ganska onödigt.

Men det var ett vackert tåg som rullade in på Perrongen på Stockholms Central! Sen blev det mest förvirrat. Jag skulle sitta i vagn D, men ingenstans på utsidan stod vagnsbeteckningen. Vi var några som irrade runt innan vi förstod att vi skulle titta in genom alla dörrar för att där finna sittplatsnumret, Först när jag sitter på min plats, ja, då först ser jag: Jag sitter i vagn D!

Platserna passar dem som vill ha mer plats för benen! Ja, till och med jag vill ha det, och uppskattar hur rymligt det är, trots att jag är kort. Men sätena är för korta, och faktiskt ganska hårda, inte alls bekväma, även om det framhävs att de är ergonomiska. Det är de inte. Och jag har inte riktigt kunnat använda dem ordentligt under hela resan, för jag måste sitta långt fram på kanten av sätet för att kunna nå fram till min laptop på bordet. Lika bra det, för här sitter man inte bekvämt, och ta en tupplur verkar omöjligt. Sover göra man bättte på ett SJ-tåg.

Lite underligt tyckte jag att det var när jag på skylten på perrongen läste att de inte har någon servering ombord på detta tåg som gjort så mycket reklam för sin service. Men informationen visade sig vara felaktig. Här finns visst servering (fast kanske inte mat?) men jag har inte besökt den avdelningen.

Tja, det är ett helt okej tåg, men inget mervärde i förhållande till SJ. Möjligtvis wifi, då! Det har fungerat utmärkt under hela resan. Det är en bra arbetsplats, men ingen resupplevelse.

Compis 28 – Avantgarde i båtland

Compis 28 – Avantgarde i båtland

Den här veckan har jag börjat arbeta med ett projekt som jag ruvat på länge, nämligen pionjärer i segelbåtskonstruktion när glasfibern var ny som material. Det var en så spännande tid, och så spännande personer som jag samlat så mycket material om. Och alla de jag intervjuat och läst på om kommer från Värmland som under 60-70-talet hade minst 5 varv i länet och där jag har funnit omkring 100 båtar som har koppling till Värmalnd genom antingen varv eller konstruktör.

En av dem alla är Bernt Andersson, som ritade bland annat Compis 28. Namnet fick modellen för att de var fyra kompisar som började bygga båten i ”Jonassons lada” på Hammarö utanför Karlstad, allt medan råttorna sprang runt deras fötter och till slut fick de även bygga ut ladugården för att båtarna skulle få plats. Så jobbar en entusiast, snudd på avantgardist. Och banne mig tror jag att det var just det de var när jag i går fick besöka ett f.d. missionshus där de också byggde båtar på den tiden, och där jag såg namnet Compis stå kvar som Grafitti i trappen. Häftiga seglare, och snart ska jag få träffa Bernt och några till igen!

 

F.d. missionshus på Hammarö där Compis 28 byggdes
F.d. missionshus på Hammarö där Compis 28 byggdes
Ritning av Compis 28  Bernt Andersson
Ritning av Compis 28
Bernt Andersson
Funderingar under Bokmässan 2013

Funderingar under Bokmässan 2013

Nu är mässan tömd på alla böcker. Själv fick jag med mig sex av dem hem, plus tre tidningar. Böckerna var antingen utgivna av vänner, fackböcker jag behöver i jobb och en pocketbok av Martina Haag, grant signerad. Dessutom kom jag hem med ett helt otippat verk.

Men av all skönlitteratur, varför kom jag bara hem med en liten pocket av en författare som inte är särskilt litterärt framstående? Jag passerade till exempel förbi Bonniers monter, men jag mäktade inte ens gå in. Ändå är jag övertygad om att det där fanns böcker som jag skulle älska att läsa. Det är väl som man brukar säga: Man ser inte skogen för alla träden. Jag tror jag börjar lessna på att samma författarnamn exponeras så stort framför mig år efter år, att deras böcker travas i megahögar. Och det är något med omslagen som gör att jag inte tycker böckerna är vackra nog, sköna nog att bära hem.

Jag läser i Bokmässans tidning att omslagen är gjorda för att sälja. Och det gör de, bara inte till mig. Jag tycker mest det ser smetigt ut, som en stor ställning med smågodis att plocka ur.  Jag når inte fram till det som är unikt och jag tycker sällan att dessa plockgodis-böcker är värda sitt pris.

Beijbom på bokmässanJag och förläggaren Karl Beijbom har stämt träff mitt på mässan, men vi båda känner att vi inte orkar med infernot som råder under lördagen. Istället letar vi oss ut på en balkong där vi improviserar fram både en picnic och ett möte. Vi funderar över det här med böcker, över litteratur och en hel del över branschen som sådan.

– Vilken är den angelägna litteraturen i dag, undrar jag? Varför läser jag den inte? Har jag tröttnat på böcker, och hur vettigt är det att sluta läsa böcker när man själv är författare, undrar jag.

Karl spekulerar och tycker att det egentligen är konstigt att det ges ut så många nya böcker, när det redan finns så många bra berättelser som inte blir lästa alls. Själv fortsätter jag att försöka komma underfund med vilka författarskap som är angelägna i dag. Är det Knausgård, är det Kristian Lundberg, vilka ska vi läsa som berör och säger oss något?

Vi kommer fram till att ingen av oss har läst dessa båda författare, men vi vet egentligen inte varför. Jag borde – åtminstone – läsa Lundberg, tror jag. Kanske inte Knausgård. Det är som om ju mer någon exponeras – inte blir mitt eget val – desto mindre intresserad blir jag. Samtidigt väljer jag inte heller de okända debutanterna, är inte tillräckligt insatt i den smala utgivningen för att hitta guldkornen där. Som om jag gett upp litteraturen. Det känns otäckt. För jag vill ha litteratur. Helst sån som vänder ut och in på alla mina föreställningar om livet och allt det där.

– Jag saknar Thorvall, och jag saknar Moberg, säger jag. Vilka är det i dag som förvaltar den typen av författarskap och tradition?

vmoberg

Karl berättar att när han var ung redaktör i Arbetaren var Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johanson, Harry Martinson och Eyvind Johnson regelbundna medarbetare. Hur stort detta var förstod han inte riktigt då, men i dag förstår han.

För mig låter det helt fantastiskt. Jag förstår ju att detta betyder att jag själv inte ser storheterna av i dag. De kommer att visa sig senare.  För visst måste de finnas? Att skapa värdefull litteratur – låt kalla det kanon – är något annat än att producera böcker. Och det är det sistnämnda vår samtal övergår till sedan.

En av mina favoritböcker hemma är just en Moberg. En njutning att läsa. Till och med en inspiration törs jag säga. Titeln är Sömnlös, och jag hittade den hemma i min mors bokhylla. Det var inte ett säljade omslag som talade till mig. Hur skulle det kunna; enkelt, bara grönt, med författarens vackra handstil tryckt i guldfärg ovanpå. Jag är tacksam att omslaget inte ville pracka på mig en stil, ett tema, försöka säga något till mig, utan att berättelsen själv var det som primärt talade till mig.

Men, hade ett liknande bokslag fångat mig på mässan? Nej, inte i år. Det visuella bruset är för högt. Martinga Haag fångade mig för att jag tycker hon är en sån fantastisk och härlig person. Det var ingen särdeles bra bok, och omslaget var grällt, varumärkesstylat á la 2010-tal.  Det jag egentligen ogillar. Men den kostade bara 40 kronor.

lovehurtsMen jag gillar en signatur, särskilt en vacker sådan. Så när illustratören Magnus Olsson ledde mig in till sin avdelning bland serietecknare och jag såg hur hans bekant Kim W. Andersson signerade en bok till honom så kunde jag inte låta bli att köpa hans Love Hurts jag också. Känner jag mig själv rätt så skulle jag aldrig ha köpt en seriebok för 119 kronor, men det konstverk jag fick på köpet var mer än väl värt sitt pris, bara det.

Jag köper alltså inte böcker, jag är ute efter något annat. Jag vill hitta litteraturen, möta en människa, få ett konstverk. Jag har efter denna mässa lovat mig själv att bli bättre på att finna det, mer noggrannt läsa recensioner, upptäcka författarskap, bli bättre på att använda biblioteken för pröva det okända.  Jag tror inte att jag kommer att läsa Knausgård. Och när jag läser tidningen Vi Läser som jag fick med mig hem ser jag också att en annan kvinna, deras redaktör Yukiko Dukes, ratar Knausgård för hans ”triviala funderingar i en monoton vardagslunk”. Litteraturen är värd något mer. Hon saknar Kerstin Thorvalls geni, och jag blir glad att jag inte är ensam om mina funderingar om dagens litteratur.

Varför design?

Varför design?

För en tid sedan fick jag frågan om varför jag började intressera mig för frågor om design.

Jag har själv funderat hur det kom sig och  kommit fram till två saker. Det ena svaret är konkret, det andra kanske lite mer filosofiskt men inte desto mindre sant kan jag tänka.

Det hela började med möbler. Jag hade fått ett jobb som säljare av kontorsutrustning, däribland kontorsmöbler. Ett lite större inredningsuppdrag hamnade på mitt bord och jag kände att jag ville göra mera! Sagt och gjort, utan tillsymmelse till förkunskaper gav jag mig iväg till Florens, Italien där jag gick en preparandutbildning i inredningsdesign vid Accademia Italiana Moda. Det blev kämpigt kan jag säga, men så sakteliga lärde jag mig göra frihandsteckningar och inredningspresentationer. Men att gestalta något eget klarade jag inte något vidare. Däremot fångades jag av Paolos föreläsningar en gång i veckan när han presenterade designens historia för oss.  Det var helt enkelt så det började. Jag blev introducerad i arkitektur, konst, design, såg sköna miljöer och fick dem förklarade för mig. Något jag – med min bakgrund – aldrig hade varit i närheten av tidigare.

Denna bakgrund är min andra förklaring till varför jag tror att design fascinerar mig. Jag är uppväxt på landsbygden. Jag tror de gamla bondeidealen där har präglat mig. Visst fanns det en grad av fåfänga hemma, men också enkelhet. Det vi handlade var oftast det som verkligen behövdes inte det ”man ville ha” och tankar om gestaltning och vad som var ”fint” var långt ifrån de uttryck jag kom i kontakt med i Italien. Det där med arbetarrörelser och folkhemsbygge kom jag aldrig i närheten av i den trygga lilla värld där jag levde. Och det är ju i industrialismens era som designen har sin grogrund. Och i kommersialismen.

En infallsvinkel på design är undran över var alla saker kommer ifrån och varför? Jag tror min bakgrund har bidragit till att jag ställer dessa frågor och fascineras av design som en företeelse, ett fenomen under det senaste århundradet då jag själv succesivt har växt in i tingens värld. Jag är också nyfiken på varför varje enskilt objekt och miljö tar sig uttryck som det gör, utifrån arkitekt och designer, men också utifrån de samhällsvillkor som råder och underliggande ideologier. Detta har jag föreläst och skrivit en del om.

Efter den ett-åriga utbildningen i Florens arbetade jag en tid med inredningar och började sedan studera konstvetenskap med inriktning på design. I det ämnet har jag en fil.mag. och jag önskar jag kunde hitta den där Paolo som föreläste för oss så jag fick berätta att han faktiskt satte en del av mitt yrkesliv på kurs och att jag nu jobbar så som han då gjorde! Men han har ett så vanligt namn, jag kommer inte ihåg hans efternamn och Italien är så fullt av folk. Nåväl, jag ägnar honom en tacksamhetens tanke, liksom jag gör till uppväxt. Och, visst ja, tacksam är jag också mot Jan Berg som var den förste att anlita mig för föreläsningar i designhistoria på KTH i Stockholm!