Upprättelse åt Ida Bäckmann!

Upprättelse åt Ida Bäckmann!

Jag fick fundera över var jag först hörde talas om henne, och kom på att det faktiskt var i en av min mormorsbors, Iwan Schyman, böcker om  Värmlandsnäs. Där nämndes hon: Ida Bäckmann, och jag tyckte hon verkade vara en fascinerande kvinna. Just nu minns jag inte vad jag fann just där, men jag började läsa mer om henne. Problemet är att när någon försöker skriva något om henne, så verkar de mer skriva om Fröding. Denna stackars kvinna blir aldrig fri från honom, får sällan sitt liv beskrivet på annat sätt än med fokus på vad hon gjorde för och med Fröding.

En av de första böckerna som  handlar om henne (och Fröding) är Germund Michaneks bok Fröding och Ida Bäckmann. Jag vet inte riktigt vad han ville reda ut om deras relation, och jag tänker att det hade ju varit vackert om han verkligen hade vinnlagt sig att berätta om deras förhållande, men som jag minns det verkade det som om han mest ville röna ut om de hade ett kärleksaffär. Jag tror till och med att han kom fram till att Ida dog som oskuld. Nä, boken handlade inte alls om Ida Bäckmann, bara valda delar av henne, inte det stora hon gjorde.

Hon har själv skrivit flera böcker om Fröding, bland annat Gralsökaren (som kom ut i två utgåvor). Och visst kan vi anta – som kritikerna hävdar – att hon skrävlar en del, men oavsett om hon själv hängt Fröding i hasorna och inte var klar över alla sociala koder, så var hon inte desto mindre den som levde vid hans sida, och många gånger räddade honom, när han var ensam, fattig, utsatt, dömd.

Förra året kom Sigrid Combüchen ut med en bok, en slags biografi-roman, om Ida Bäckamnn. Jag har börjat läsa den, men inte tagit mig till slut. (Men någon gång ska jag…) Det var väl ungefär samma visa som alltid när man läser om Ida Bäckmann: svår personlighet, lite Frödingstalker och visst har Combüchen gjort ett grundligt arbete så att lite av Bäckmanns egna arbeten kommer fram, men den skildrar alltjämt samma bild av Ida som många andra gör: Oumbärlig. …. Oumbärlig? Ja, det kanske hon blev för att hon aldrig togs på allvar.

När ett studieförbund i Göteborg nu annonserar om en författarkväll där tre kvinnor berättar om andra kvinnor och skriver ”Sigrid Combüchens författarinna” blir jag förbannad. Ida Bäckmann är inte Sigrids författarina. Ida Bäckamnn är sin egen! Väldigt egen, och jag blir förbannat för att man ska göra anspråk på denna speciella personlighet och gör det utan nyanser, utan att se det stora i Bäckmann, utan ödmjuk nyfikenhet och näst intill förlöjligande.

Det finns ytterligare böcker, och den som skipar mest rättvisa till denna kvinna är Allan Salmis ”Ida Bäckmann – en märklig kvinna och författarinna” som ser till personen mer än den sägen andra strävar efter att bibehålla. Han berättar om hennes författarskap, hennes värv, hennes öde och framhåller hennes arbete som krigskorrespondent.

Ja, vilken kvinna gav sig ensam ut som krigskorrespondent i slutet av 1800-talet? Och, hur blev den sortens kvinna bemött då? Tacka fan för att man inte tyckte att hon var lätt, hon var verkligen inte som alla andra, gudskelov! Hon borde få en upprättelse från alla som envist berättar historien om att hon inte var omtyckt av Frödings familj. Att andra inte förmådde förstå henne betyder inte att hon är umbärlig. Vore det så, skulle inte så många sträva efter att försöka förstå henne nu.

Suck, det här är ett hastigt inlägg i #Blogg100, bara för att jag just i dag såg att Combücken skulle prata om ”sin” författarinna, som om det är hon som har skapat henne. Och gjort henne umbärlig. Jag har inte koll på alla detaljer jag läst, och orkar inte söka mer fakta för en berättelse om Ida, just nu. Men jag rekommenderar er scrolla av nätet om henne, och kanske köpa Allan Salmis bok om henne. (Jag återkommer med länk, eller kommenterar så kan jag återkoppla för den som är intresserad!)

Just nu får jag nöja mig med att lägga ut ett foto av hennes gravplats. Jag besöker den ibland.

Bäckmansgrav

Konsten att skriva ett filmsynopsis #Blogg100

Konsten att skriva ett filmsynopsis #Blogg100

Jag bestämde mig hastigt och lustigt för att gå en filmmanuskurs – i Stockholm av alla ställen, vilket man ju kan säga när jag bor utanför Göteborg.

Men jag tilltalades av Cinemantrix upplägg. För det första är de verksamma ute på fältet och skriver många manus själva, samt filmar. För det andra så är det upplagt som en workshop där man jobbar med sitt eget manus under kursen. Det är just vad jag vill göra. Jag har liksom inte tålamod att göra en massa av läraren påhittade övningsuppgifter i väntan på att få skriva mitt egna. Och jag vill inte heller skriva mitt egna färdigt först, innan jag kan lämna över till någon annan som ger respons. Ja, därför blir det några tågresor till Stockholm i vår, med kurs på kvällen och jobb på tåget på väg upp och ned.

Vi ska träffas första gången på onsdag och SOM jag ser fram emot det. Tills dess ska vi ha skrivit ett synposis. Det innbär att det är ganska kort om tid.

Jag har läst flera böcker – och flera sidor på nätet – om att skriva filmmanus och synopsis. Det torde vara ett utomordentligt sätt att lära sig den ädla konsten. Men ärligt talat, vid det här laget är jag tämligen trött på att läsa böcker som alla börjar med Aristoteles. Ja, jag har fattat den grejen nu! Nu vill jag ha ett manus! Och jag har upptäckt vad det bästa är för att hitta på en film och få ner ett synposis; Tidsbrist!

I dag var enda kvällen jag kunde göra det innan jag ska upp till Stockholm. Det tog mig ungefär en timma! Jag känner mig duktig …

Men kanske är det ett litet försprång att jag ska adaptera (som det heter) min roman Skönt förvirrad kvinna till filmmanus. Sen återstår bara att finna den som vill göra film …

Skönt förvirrad kvinna

Jag går igång på vackra ord … #Blogg100

Jag går igång på vackra ord … #Blogg100

Det skedde senast i morse när en författarkollega efterlyste en dikt av Harry Martinsson genom att ange bara några rader.

Jag började googla, helt i onödan såklart, för jag insåg ju att hon redan hade gjort sina sökningar på nätet. Jag gick helt enkelt igång på orden. Det är så lätt hänt, om de är vackert hanterade.

Det vackraste jag någonsin läst hittade jag i Göteborgs-Posten för många, många år sedan. Vackra som ord, och så få och täta som de är så beskriver de ändå det hela.

Jag ger er dem i dagens #Blogg100. Av Taigu Ryokan:

Utan tankar lockar blomman fjärilen.

Utan tankar besöker blomman fjärilen.

När blomman blommar kommer fjärilen.

När fjärilen kommer blommar blomman.

 

#AckVärmland – dissar jag! #Blogg100

#AckVärmland – dissar jag! #Blogg100

Oj, som jag hade sett fram emot att se serien Ack Värmland, alltså landskapet jag kommer ifrån, dialekten jag är så bekant med. Men jösses, vilken besvikelse!

Värmländskan brukar vara tacksam att använda för löje och humor, men det måste göras mer perfekt tajming och rätt tempo för att det ska blir roligt. Jag tycker man misslyckades totalt, och komiken gick om intet. Vad har hänt, Ulf Malmros? Jag tycker att både han och de rutinerade skådespelarna borde ha klarat det bättre, för manuset verkar vara jättebra!

Ja, ja, jag gav det ett försök, men kommer inte att priortera det fortsättningsvis. Och jag trodde ju aldrig att jag skulle säga som jag säger nu: Alsterling var bäst! En välförtjänst upprättelse för hans del!

 

P.S. Det är väl ingen som har märkt att jag missade att skriva ett #Blogg100 -inlägg i går? 😉 Jag tar igen det i andra ändan, och hoppas jag är förlåten!

Jag gjorde mig dum – för att slippa verka dum. I möte med en rom. #Blogg100

Jag gjorde mig dum – för att slippa verka dum. I möte med en rom. #Blogg100

Häromdagen gick jag in på ett café. Eftersom alla bord var upptagna fick jag slå mig ned vid ett där det redan satt en man. Vi hälsade på varandra, jag hörde att han bröt på ett språk och sedan frågade han om jag kunde gissa var han kom ifrån. Det kunde jag såklart inte. Du ska få en ledtråd, sa han. Jag insåg att jag var på väg mot en utmaning jag var lite rädd för att möta. ”Filosofen Ciroan, kommer från vårt land.” För mig var det tyvärr inte tillstymmelse till ledtråd. ”Nähä, vet du vem Ionesco är? fortsatte mannen”. Nej, jag visste såklart inte det heller. ”Latinet har sitt ursprung i vårt land”. Jag började ana vart vi vart vi var på väg, men ändå svarade jag Grekland. ”Nej, nej, men du vet väl var Dracula kommer ifrån, och jag menar inte Transsylvanien.”
En annan man kom och slog sig ned vid vårt bord; en vän till den förste. Han hade slitna kläder. Jag räknade ut vilket land det var frågan om, men inte gjorde jag det på grund av ledtrådarna. Så långt räckte inte min bildning.
”Är du pensionär?” frågade mannen som hade anslutit. Det var ju lite besvärande att höra, när 15 år återstår dit, men jag kunde inte med att invända mot det utan förklarade att jag frilansar och söker jobb. ”Jobbar ingen i Sverige?” frågade han, ”så många som är ute mitt på da’n” Och där någonstans förstod jag att jag som mestadels har tillfälliga anställningar och stämplar däremellan, kan anses som att jag inte ens gör ett hederligt jobb på samma sätt som de som sitter ute i kylan – oavsett väder och årstid – med en pappersmugg framför sig för att få ihop till sitt levebröd. Det är orättvist, förbaskat orättvist, att våra förutsättningar är så skilda beroende på var vi kommer ifrån och vilka vi är. Och det är ingenting den enskilde själv kan påverka när samhället inte skapar ett socialt skydd. Vilket man inte gör i Rumänien.
”Det blir dålig reklam för Sverige när alla tidningar skriver att vi är —– ”, sa den förste mannen. Ja, han uttalade inte ens ordet, utan gjorde bara en gest, ändå förstod jag så väl vad han menade. ”Ni kallar alla för —–, men ni får aldrig reda på något om vilka vi är, vår kultur. Jag berättar gärna för dig om du vill”. Och det ville jag.
Han rekommenderade mig att läsa Ionesco, för att förstå mer om folket; nomader, romer, från Rumänien. ”Jag tycker om allt han skriver, sa han, utom två rader där han talar illa om svenskar, men det är lätt att göra så, innan man har lärt känna ett folk. Jag tycker om er”.
Vi tog farväl och jag lämnade caféet med insikten att jag träffat en mycket skicklig retoriker. Jag gick genast och växlade till mig några 20-kronorssedlar som jag sedan delade ut på sta’n. Det var det minsta jag kunde göra. Som tack för bildningen och kulturen.

 

Texten var publicerad som krönika i Kungsbacka-Posten i början av februari. Jag skriver för dem var tredje vecka.

 

Funderingar under Bokmässan 2013

Funderingar under Bokmässan 2013

Nu är mässan tömd på alla böcker. Själv fick jag med mig sex av dem hem, plus tre tidningar. Böckerna var antingen utgivna av vänner, fackböcker jag behöver i jobb och en pocketbok av Martina Haag, grant signerad. Dessutom kom jag hem med ett helt otippat verk.

Men av all skönlitteratur, varför kom jag bara hem med en liten pocket av en författare som inte är särskilt litterärt framstående? Jag passerade till exempel förbi Bonniers monter, men jag mäktade inte ens gå in. Ändå är jag övertygad om att det där fanns böcker som jag skulle älska att läsa. Det är väl som man brukar säga: Man ser inte skogen för alla träden. Jag tror jag börjar lessna på att samma författarnamn exponeras så stort framför mig år efter år, att deras böcker travas i megahögar. Och det är något med omslagen som gör att jag inte tycker böckerna är vackra nog, sköna nog att bära hem.

Jag läser i Bokmässans tidning att omslagen är gjorda för att sälja. Och det gör de, bara inte till mig. Jag tycker mest det ser smetigt ut, som en stor ställning med smågodis att plocka ur.  Jag når inte fram till det som är unikt och jag tycker sällan att dessa plockgodis-böcker är värda sitt pris.

Beijbom på bokmässanJag och förläggaren Karl Beijbom har stämt träff mitt på mässan, men vi båda känner att vi inte orkar med infernot som råder under lördagen. Istället letar vi oss ut på en balkong där vi improviserar fram både en picnic och ett möte. Vi funderar över det här med böcker, över litteratur och en hel del över branschen som sådan.

– Vilken är den angelägna litteraturen i dag, undrar jag? Varför läser jag den inte? Har jag tröttnat på böcker, och hur vettigt är det att sluta läsa böcker när man själv är författare, undrar jag.

Karl spekulerar och tycker att det egentligen är konstigt att det ges ut så många nya böcker, när det redan finns så många bra berättelser som inte blir lästa alls. Själv fortsätter jag att försöka komma underfund med vilka författarskap som är angelägna i dag. Är det Knausgård, är det Kristian Lundberg, vilka ska vi läsa som berör och säger oss något?

Vi kommer fram till att ingen av oss har läst dessa båda författare, men vi vet egentligen inte varför. Jag borde – åtminstone – läsa Lundberg, tror jag. Kanske inte Knausgård. Det är som om ju mer någon exponeras – inte blir mitt eget val – desto mindre intresserad blir jag. Samtidigt väljer jag inte heller de okända debutanterna, är inte tillräckligt insatt i den smala utgivningen för att hitta guldkornen där. Som om jag gett upp litteraturen. Det känns otäckt. För jag vill ha litteratur. Helst sån som vänder ut och in på alla mina föreställningar om livet och allt det där.

– Jag saknar Thorvall, och jag saknar Moberg, säger jag. Vilka är det i dag som förvaltar den typen av författarskap och tradition?

vmoberg

Karl berättar att när han var ung redaktör i Arbetaren var Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johanson, Harry Martinson och Eyvind Johnson regelbundna medarbetare. Hur stort detta var förstod han inte riktigt då, men i dag förstår han.

För mig låter det helt fantastiskt. Jag förstår ju att detta betyder att jag själv inte ser storheterna av i dag. De kommer att visa sig senare.  För visst måste de finnas? Att skapa värdefull litteratur – låt kalla det kanon – är något annat än att producera böcker. Och det är det sistnämnda vår samtal övergår till sedan.

En av mina favoritböcker hemma är just en Moberg. En njutning att läsa. Till och med en inspiration törs jag säga. Titeln är Sömnlös, och jag hittade den hemma i min mors bokhylla. Det var inte ett säljade omslag som talade till mig. Hur skulle det kunna; enkelt, bara grönt, med författarens vackra handstil tryckt i guldfärg ovanpå. Jag är tacksam att omslaget inte ville pracka på mig en stil, ett tema, försöka säga något till mig, utan att berättelsen själv var det som primärt talade till mig.

Men, hade ett liknande bokslag fångat mig på mässan? Nej, inte i år. Det visuella bruset är för högt. Martinga Haag fångade mig för att jag tycker hon är en sån fantastisk och härlig person. Det var ingen särdeles bra bok, och omslaget var grällt, varumärkesstylat á la 2010-tal.  Det jag egentligen ogillar. Men den kostade bara 40 kronor.

lovehurtsMen jag gillar en signatur, särskilt en vacker sådan. Så när illustratören Magnus Olsson ledde mig in till sin avdelning bland serietecknare och jag såg hur hans bekant Kim W. Andersson signerade en bok till honom så kunde jag inte låta bli att köpa hans Love Hurts jag också. Känner jag mig själv rätt så skulle jag aldrig ha köpt en seriebok för 119 kronor, men det konstverk jag fick på köpet var mer än väl värt sitt pris, bara det.

Jag köper alltså inte böcker, jag är ute efter något annat. Jag vill hitta litteraturen, möta en människa, få ett konstverk. Jag har efter denna mässa lovat mig själv att bli bättre på att finna det, mer noggrannt läsa recensioner, upptäcka författarskap, bli bättre på att använda biblioteken för pröva det okända.  Jag tror inte att jag kommer att läsa Knausgård. Och när jag läser tidningen Vi Läser som jag fick med mig hem ser jag också att en annan kvinna, deras redaktör Yukiko Dukes, ratar Knausgård för hans ”triviala funderingar i en monoton vardagslunk”. Litteraturen är värd något mer. Hon saknar Kerstin Thorvalls geni, och jag blir glad att jag inte är ensam om mina funderingar om dagens litteratur.

Deckardrottningar och varumärken

Deckardrottningar och varumärken

Det finns en avsevärd skillnad mellan Sveriges två stora deckardrottningar.

Liza Marklund hävdar bestämt att hon inte är ett varumärke. Hon är en människa, säger hon.

Camilla Läckberg däremot säger sig vara ett varumärke.

Man må använda begreppet ”deckardrottning” som en metafor, men säger man varumärke i de här sammanhangen så menar man också vad man säger. Trots att man är människa.

1-0 till Marklund i det här sammanhanget. Litterärt vet jag faktiskt inte. 1-1, kanske?

Marklund i Dagens Industri