Snabbrecension av MTRExpress #Blogg100

Snabbrecension av MTRExpress #Blogg100

Äntligen ser jag vad min vagn har för beteckning
Äntligen ser jag vad min vagn har för beteckning
Mysigare på bild än i verkligheten. Men trevligt,  javisst!
Mysigare på bild än i verkligheten.
Små figurer vid öronen. Läsbelysning. Den är egentligen svart, min mobilkamerablixt är brutal!
Små figurer vid öronen. Läsbelysning. Den är egentligen svart, min mobilkamerablixt är brutal!

Är det som 1-klass i hela tåget som det sades? Nej, det är det inte. Min första känsla när jag klev ombord på tåget var att det kändes som en mycket fräsch, upphottad variant av pendeltåg. Inte mer.

Det känns förvisso modernt, men inte bekvämt. Det sobra svarta förhöjer något, liksom de lamporna på borden, men det ser mysigare ut på bild än vad det är i verkligheten, enkelt, trevligt, fast ganska onödigt.

Men det var ett vackert tåg som rullade in på Perrongen på Stockholms Central! Sen blev det mest förvirrat. Jag skulle sitta i vagn D, men ingenstans på utsidan stod vagnsbeteckningen. Vi var några som irrade runt innan vi förstod att vi skulle titta in genom alla dörrar för att där finna sittplatsnumret, Först när jag sitter på min plats, ja, då först ser jag: Jag sitter i vagn D!

Platserna passar dem som vill ha mer plats för benen! Ja, till och med jag vill ha det, och uppskattar hur rymligt det är, trots att jag är kort. Men sätena är för korta, och faktiskt ganska hårda, inte alls bekväma, även om det framhävs att de är ergonomiska. Det är de inte. Och jag har inte riktigt kunnat använda dem ordentligt under hela resan, för jag måste sitta långt fram på kanten av sätet för att kunna nå fram till min laptop på bordet. Lika bra det, för här sitter man inte bekvämt, och ta en tupplur verkar omöjligt. Sover göra man bättte på ett SJ-tåg.

Lite underligt tyckte jag att det var när jag på skylten på perrongen läste att de inte har någon servering ombord på detta tåg som gjort så mycket reklam för sin service. Men informationen visade sig vara felaktig. Här finns visst servering (fast kanske inte mat?) men jag har inte besökt den avdelningen.

Tja, det är ett helt okej tåg, men inget mervärde i förhållande till SJ. Möjligtvis wifi, då! Det har fungerat utmärkt under hela resan. Det är en bra arbetsplats, men ingen resupplevelse.

Upprättelse åt Ida Bäckmann!

Upprättelse åt Ida Bäckmann!

Jag fick fundera över var jag först hörde talas om henne, och kom på att det faktiskt var i en av min mormorsbors, Iwan Schyman, böcker om  Värmlandsnäs. Där nämndes hon: Ida Bäckmann, och jag tyckte hon verkade vara en fascinerande kvinna. Just nu minns jag inte vad jag fann just där, men jag började läsa mer om henne. Problemet är att när någon försöker skriva något om henne, så verkar de mer skriva om Fröding. Denna stackars kvinna blir aldrig fri från honom, får sällan sitt liv beskrivet på annat sätt än med fokus på vad hon gjorde för och med Fröding.

En av de första böckerna som  handlar om henne (och Fröding) är Germund Michaneks bok Fröding och Ida Bäckmann. Jag vet inte riktigt vad han ville reda ut om deras relation, och jag tänker att det hade ju varit vackert om han verkligen hade vinnlagt sig att berätta om deras förhållande, men som jag minns det verkade det som om han mest ville röna ut om de hade ett kärleksaffär. Jag tror till och med att han kom fram till att Ida dog som oskuld. Nä, boken handlade inte alls om Ida Bäckmann, bara valda delar av henne, inte det stora hon gjorde.

Hon har själv skrivit flera böcker om Fröding, bland annat Gralsökaren (som kom ut i två utgåvor). Och visst kan vi anta – som kritikerna hävdar – att hon skrävlar en del, men oavsett om hon själv hängt Fröding i hasorna och inte var klar över alla sociala koder, så var hon inte desto mindre den som levde vid hans sida, och många gånger räddade honom, när han var ensam, fattig, utsatt, dömd.

Förra året kom Sigrid Combüchen ut med en bok, en slags biografi-roman, om Ida Bäckamnn. Jag har börjat läsa den, men inte tagit mig till slut. (Men någon gång ska jag…) Det var väl ungefär samma visa som alltid när man läser om Ida Bäckmann: svår personlighet, lite Frödingstalker och visst har Combüchen gjort ett grundligt arbete så att lite av Bäckmanns egna arbeten kommer fram, men den skildrar alltjämt samma bild av Ida som många andra gör: Oumbärlig. …. Oumbärlig? Ja, det kanske hon blev för att hon aldrig togs på allvar.

När ett studieförbund i Göteborg nu annonserar om en författarkväll där tre kvinnor berättar om andra kvinnor och skriver ”Sigrid Combüchens författarinna” blir jag förbannad. Ida Bäckmann är inte Sigrids författarina. Ida Bäckamnn är sin egen! Väldigt egen, och jag blir förbannat för att man ska göra anspråk på denna speciella personlighet och gör det utan nyanser, utan att se det stora i Bäckmann, utan ödmjuk nyfikenhet och näst intill förlöjligande.

Det finns ytterligare böcker, och den som skipar mest rättvisa till denna kvinna är Allan Salmis ”Ida Bäckmann – en märklig kvinna och författarinna” som ser till personen mer än den sägen andra strävar efter att bibehålla. Han berättar om hennes författarskap, hennes värv, hennes öde och framhåller hennes arbete som krigskorrespondent.

Ja, vilken kvinna gav sig ensam ut som krigskorrespondent i slutet av 1800-talet? Och, hur blev den sortens kvinna bemött då? Tacka fan för att man inte tyckte att hon var lätt, hon var verkligen inte som alla andra, gudskelov! Hon borde få en upprättelse från alla som envist berättar historien om att hon inte var omtyckt av Frödings familj. Att andra inte förmådde förstå henne betyder inte att hon är umbärlig. Vore det så, skulle inte så många sträva efter att försöka förstå henne nu.

Suck, det här är ett hastigt inlägg i #Blogg100, bara för att jag just i dag såg att Combücken skulle prata om ”sin” författarinna, som om det är hon som har skapat henne. Och gjort henne umbärlig. Jag har inte koll på alla detaljer jag läst, och orkar inte söka mer fakta för en berättelse om Ida, just nu. Men jag rekommenderar er scrolla av nätet om henne, och kanske köpa Allan Salmis bok om henne. (Jag återkommer med länk, eller kommenterar så kan jag återkoppla för den som är intresserad!)

Just nu får jag nöja mig med att lägga ut ett foto av hennes gravplats. Jag besöker den ibland.

Bäckmansgrav

Konsten att skriva ett filmsynopsis #Blogg100

Konsten att skriva ett filmsynopsis #Blogg100

Jag bestämde mig hastigt och lustigt för att gå en filmmanuskurs – i Stockholm av alla ställen, vilket man ju kan säga när jag bor utanför Göteborg.

Men jag tilltalades av Cinemantrix upplägg. För det första är de verksamma ute på fältet och skriver många manus själva, samt filmar. För det andra så är det upplagt som en workshop där man jobbar med sitt eget manus under kursen. Det är just vad jag vill göra. Jag har liksom inte tålamod att göra en massa av läraren påhittade övningsuppgifter i väntan på att få skriva mitt egna. Och jag vill inte heller skriva mitt egna färdigt först, innan jag kan lämna över till någon annan som ger respons. Ja, därför blir det några tågresor till Stockholm i vår, med kurs på kvällen och jobb på tåget på väg upp och ned.

Vi ska träffas första gången på onsdag och SOM jag ser fram emot det. Tills dess ska vi ha skrivit ett synposis. Det innbär att det är ganska kort om tid.

Jag har läst flera böcker – och flera sidor på nätet – om att skriva filmmanus och synopsis. Det torde vara ett utomordentligt sätt att lära sig den ädla konsten. Men ärligt talat, vid det här laget är jag tämligen trött på att läsa böcker som alla börjar med Aristoteles. Ja, jag har fattat den grejen nu! Nu vill jag ha ett manus! Och jag har upptäckt vad det bästa är för att hitta på en film och få ner ett synposis; Tidsbrist!

I dag var enda kvällen jag kunde göra det innan jag ska upp till Stockholm. Det tog mig ungefär en timma! Jag känner mig duktig …

Men kanske är det ett litet försprång att jag ska adaptera (som det heter) min roman Skönt förvirrad kvinna till filmmanus. Sen återstår bara att finna den som vill göra film …

Skönt förvirrad kvinna

En halv Purple Majesty, tack! #Blogg100

En halv Purple Majesty, tack! #Blogg100

Purple Majesty
Purple Majesty

 

 

 

 

 

De som känner mig, eller är bara lite bekant med mig, borde vid det här laget veta att jag för några år sedan gick igång helt på potatis efter att ha besökt en potatisodlare som  hade dukat upp med säkert 20-talet olika sorters potatisar i olika utförande, olika egenskaper och smaker. – Varför har ingen berättat det här för mig tidigare? tänkte jag, och började ta reda på så mycket som möjligt om råvaran. Och det jag kommer fram till är att den är helt fantastisk! Den går att använda till nästan vad som helst, den är näringsrik, vacker och välsmakande.

Att då stöta på Lennie Hansson, deltagare i Sveriges Mästerkock 2014, som längtade efter att göra en kokbok men tyvärr inte fick den vinsten i programmet var ju fantastiskt, eftersom han också älskar potatis! Jag sammanförde honom med en väninna, fotografen Carin Sigeskog, och förser dem med allehanda potatisar. I går hade vi en helt underbart dynamisk dag, helt tillägnad den här råvaran, och dessutom med kocken Johnnie Lippens i sällskap! Alltså … jag skulle så gärna vilja visa och berätta vad de gjorde (jag diskade, och höll mig undan resten av tiden) om det inte vore för att kockarnas recpt och fotografens bilder än så länge är hemliga!

Själv sparade jag några potatisar, bland annat Purple Majesty på bilden här ovan. Till skillnad från många andra blå potatisar är köttet jämt blått och färgen bevaras vid kokning. Den sas vara fast där jag köpte den, men jag tycker den är mjölig, om än inte i samma utsträckning som till exempel Blå Kongo, som nog är den mest kända blå potatis. Tyvärr smakade den inte särskilt mycket, men med en hög stärkelsehalt (mjölig) och utan framträdande jordig potatissmak kan faktiskt den här potatisen göra sig utomordentligt i ett experiment jag ska göra nästa helg, nämligen glass på potatis! Japanerna sägs göra det, och nog ska väl jag  kunna överraska mina två kockvänner med något spännande!

Jag ser så mycket fram emot nästa gång vi träffas. Jag vet inte vad det är med potatis som gör det, men man blir glad av det, och över allt man kan åstadkomma av potatisarna!

Gilla potatis!

Johhnie, Carin och Lennie
Johhnie, Carin och Lennie
Älskade plats. Eller: Det var på Capri … #Blogg100

Älskade plats. Eller: Det var på Capri … #Blogg100

Jag sitter och är nostalgisk och sentimental och jag längtar …

Till platser jag älskar, där jag finner ro varje gång jag återvänder. Jag vet inte alltid vad det är som gör det, men här är de:

Åkrarna som jag hade utanför mitt barndoms fönster. Jag vill leva i en sån vy igen.

Värmlandsnäs
Värmlandsnäs

 

 

 

 

 

 

Capri som jag en gång besökte under det år jag läste i Italien. Jag åkte nog dit för att jag hade hört melodin ”Det var på Carpi …”. Sedan har jag återvänt, gång, på gång, på gång och gärna igen!

Capri med Casa Malaparte
Capri med Casa Malaparte

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ven i Öresund! Min skånske exmake tog med mig dit och sedan återvände vi varje år, även på vår bröllopsresa och varje år tills vi separerade. En gång har jag även seglat dit.

Backafallen på Ven
Backafallen på Ven

 

 

 

 

 

 

Och slutligen… Wherever I lay my boat, that’s my home …

Hemma på något vis
Hemma på något vis

 

 

 

 

 

 

https://www.dropbox.com/s/jlbbq4ddz23pvyo/~PIFA94.wmv?dl=0

 

 

Nu ska vi leka loss bland potatis igen! #Blogg100

Nu ska vi leka loss bland potatis igen! #Blogg100

10946134_10153058817758817_1775516442_o

Jag ser så mycket fram emot helgen som kommer!

Då kommer Lennie Hansson ner till Göteborg från Sundsvall för att koka potatis! Njae, han kanske inte kör hela vägen ner bara för att koka, men väl för att tillaga en massa rätter av just potatis. Den råvaran vi båda tycker så mycket om – och ser så många möjligheter med!

Lennie var med i Sveriges Mästerkock i fjol, men blev utröstad och gick alltså miste om priset att få göra en kokbok. Men Lennie ger sig inte så lätt, så nu gör han en egen bok om just potatis. Den rätt han kvalade in med var en fantastisk potatispuré som han har serverat mig! Själv är jag urusel på att laga mat men jag är passionerad, samlar på mig en massa potatisar och kan faktiskt en hel del om dem! Nu väntar jag leveranser från flera olika odlare så att Lennie har något att ta itu med till helgen när han kommer hit.

Carin heter kvinnan som fotograferar till boken. Ni finner dem här: Lennie och Carin

Och vill ni följa mitt intresse för potatis så gör ni det på den här sidan: Gilla potatis

gillapotatisrund

Okej, jag får väl bjuda på en liten bild från när Carin kastade ner mig bland potatisarna också. Det ska erkännas … det var ganska skojigt! 🙂 (Foto: Carin Sigeskog)

20141110-IMG_0052-2