Funderingar under Bokmässan 2013

Funderingar under Bokmässan 2013

Nu är mässan tömd på alla böcker. Själv fick jag med mig sex av dem hem, plus tre tidningar. Böckerna var antingen utgivna av vänner, fackböcker jag behöver i jobb och en pocketbok av Martina Haag, grant signerad. Dessutom kom jag hem med ett helt otippat verk.

Men av all skönlitteratur, varför kom jag bara hem med en liten pocket av en författare som inte är särskilt litterärt framstående? Jag passerade till exempel förbi Bonniers monter, men jag mäktade inte ens gå in. Ändå är jag övertygad om att det där fanns böcker som jag skulle älska att läsa. Det är väl som man brukar säga: Man ser inte skogen för alla träden. Jag tror jag börjar lessna på att samma författarnamn exponeras så stort framför mig år efter år, att deras böcker travas i megahögar. Och det är något med omslagen som gör att jag inte tycker böckerna är vackra nog, sköna nog att bära hem.

Jag läser i Bokmässans tidning att omslagen är gjorda för att sälja. Och det gör de, bara inte till mig. Jag tycker mest det ser smetigt ut, som en stor ställning med smågodis att plocka ur.  Jag når inte fram till det som är unikt och jag tycker sällan att dessa plockgodis-böcker är värda sitt pris.

Beijbom på bokmässanJag och förläggaren Karl Beijbom har stämt träff mitt på mässan, men vi båda känner att vi inte orkar med infernot som råder under lördagen. Istället letar vi oss ut på en balkong där vi improviserar fram både en picnic och ett möte. Vi funderar över det här med böcker, över litteratur och en hel del över branschen som sådan.

– Vilken är den angelägna litteraturen i dag, undrar jag? Varför läser jag den inte? Har jag tröttnat på böcker, och hur vettigt är det att sluta läsa böcker när man själv är författare, undrar jag.

Karl spekulerar och tycker att det egentligen är konstigt att det ges ut så många nya böcker, när det redan finns så många bra berättelser som inte blir lästa alls. Själv fortsätter jag att försöka komma underfund med vilka författarskap som är angelägna i dag. Är det Knausgård, är det Kristian Lundberg, vilka ska vi läsa som berör och säger oss något?

Vi kommer fram till att ingen av oss har läst dessa båda författare, men vi vet egentligen inte varför. Jag borde – åtminstone – läsa Lundberg, tror jag. Kanske inte Knausgård. Det är som om ju mer någon exponeras – inte blir mitt eget val – desto mindre intresserad blir jag. Samtidigt väljer jag inte heller de okända debutanterna, är inte tillräckligt insatt i den smala utgivningen för att hitta guldkornen där. Som om jag gett upp litteraturen. Det känns otäckt. För jag vill ha litteratur. Helst sån som vänder ut och in på alla mina föreställningar om livet och allt det där.

– Jag saknar Thorvall, och jag saknar Moberg, säger jag. Vilka är det i dag som förvaltar den typen av författarskap och tradition?

vmoberg

Karl berättar att när han var ung redaktör i Arbetaren var Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johanson, Harry Martinson och Eyvind Johnson regelbundna medarbetare. Hur stort detta var förstod han inte riktigt då, men i dag förstår han.

För mig låter det helt fantastiskt. Jag förstår ju att detta betyder att jag själv inte ser storheterna av i dag. De kommer att visa sig senare.  För visst måste de finnas? Att skapa värdefull litteratur – låt kalla det kanon – är något annat än att producera böcker. Och det är det sistnämnda vår samtal övergår till sedan.

En av mina favoritböcker hemma är just en Moberg. En njutning att läsa. Till och med en inspiration törs jag säga. Titeln är Sömnlös, och jag hittade den hemma i min mors bokhylla. Det var inte ett säljade omslag som talade till mig. Hur skulle det kunna; enkelt, bara grönt, med författarens vackra handstil tryckt i guldfärg ovanpå. Jag är tacksam att omslaget inte ville pracka på mig en stil, ett tema, försöka säga något till mig, utan att berättelsen själv var det som primärt talade till mig.

Men, hade ett liknande bokslag fångat mig på mässan? Nej, inte i år. Det visuella bruset är för högt. Martinga Haag fångade mig för att jag tycker hon är en sån fantastisk och härlig person. Det var ingen särdeles bra bok, och omslaget var grällt, varumärkesstylat á la 2010-tal.  Det jag egentligen ogillar. Men den kostade bara 40 kronor.

lovehurtsMen jag gillar en signatur, särskilt en vacker sådan. Så när illustratören Magnus Olsson ledde mig in till sin avdelning bland serietecknare och jag såg hur hans bekant Kim W. Andersson signerade en bok till honom så kunde jag inte låta bli att köpa hans Love Hurts jag också. Känner jag mig själv rätt så skulle jag aldrig ha köpt en seriebok för 119 kronor, men det konstverk jag fick på köpet var mer än väl värt sitt pris, bara det.

Jag köper alltså inte böcker, jag är ute efter något annat. Jag vill hitta litteraturen, möta en människa, få ett konstverk. Jag har efter denna mässa lovat mig själv att bli bättre på att finna det, mer noggrannt läsa recensioner, upptäcka författarskap, bli bättre på att använda biblioteken för pröva det okända.  Jag tror inte att jag kommer att läsa Knausgård. Och när jag läser tidningen Vi Läser som jag fick med mig hem ser jag också att en annan kvinna, deras redaktör Yukiko Dukes, ratar Knausgård för hans ”triviala funderingar i en monoton vardagslunk”. Litteraturen är värd något mer. Hon saknar Kerstin Thorvalls geni, och jag blir glad att jag inte är ensam om mina funderingar om dagens litteratur.