Öppet brev till Jonas Hassen Khemiri – Förlåt mig!

Öppet brev till Jonas Hassen Khemiri – Förlåt mig!

Käre Jonas Hassen Khemiri,

Jag hoppas du kan förlåta mig. Jag är visserligen inte Beatrice Ask. Jag är inte heller politiker, har inte ens läst internationell ekonomi, varken med eller utan examen. Men jag har ungefär samma frisyr, samma hårfärg och kan sälla mig till majoriteten av de andra medelålders kvinnorna i Sverige. Till skillnad från dig och Beatrice märks jag egentligen inte alls, men säkert har hon och jag upplevt samma system, nämligen patriarkatet. Med erfarenhet av en sådan maktstruktur är det märkligt att varken hon eller jag lyckats förstå vår position som vita, eller rättare sagt: som icke färgade.

Man kan inte kalla mig rasist. Definitivt inte. Visserligen är jag uppväxt på den svenska landsbygden där jag hörde frågan som ställdes när någon varit in till staden: – Såg du negern? Denne svarte man, kommunens första, var visst en speciell attraktion i den lilla staden. På tal om ordet neger drar jag mig till minnes när Janne Josefsson stod på en scen och uttalade det. En svart man reste sig upp och opponerade sig, men Janne menade att det är ett ord man använder, han menade ju inget illa; det hade ingen laddning för honom alls. Och så sa han ordet igen. Jag minns hur jag reagerade. Jag ville gå upp på scenen och förklara för Janne att han borde be om ursäkt och respektera vad mannen som rest sig upp sagt. Jag tänkte att jag ville kalla Janne för Petter, för att han skulle förstå hur fel det han gjorde var. Men inte ska väl jag, en obetydlig kvinna, resa mig upp och ta ton i ett sådant sammanhang? Och vad skulle Janne ha sagt? Han hade blivit förbannad, såklart. Jag menar, det är ju ohyfsat att kalla någon Petter som egentligen heter Janne. I andra sammanhang kan något sådant vara en härskarteknik till och med. Nej, inte kunde jag utsätta Janne för det.

Jag vet inte om du och jag har några likheter, Jonas? Läste kanske du också Tintin som barn? Jag gjorde det! Och som jag älskade det! Särskilt den rebelliske Kapten Haddock! Du kan tänka dig hur bestört jag blev när Kulturhuset var på väg att slänga ut mina barndomsböcker från biblioteket! Ja, detta var tills min väninna frågade mig hur jag föreställde mig att självbild och identitet hos färgade barn påverkas när de, och deras vänner, erbjuds att läsa Tintin i Kongo. Jag beklagar, jag mindes inte Tintin i Kongo, jag mindes Haddock och ville våga säga anfäkta och anamma och åka båt över haven. Som en man.

Du skriver att vikarier i din klass har utgått från att du har varit bråkstaken. Jag brukar faktiskt vikariera i skolor. Det är sant, bråk uppstår, vikarien säger ifrån. Och jag har flera gånger hamnat i en situation där jag insett att jag uppfattat fel, om vem som har startat en konflikt. Det har handlat om pojkar och flickor och jag har fått förbanna mig själv för att jag fortfarande är så påverkad av bilderna som följt med sedan barndomens uppfostran, att jag fortfarande tror att den högljudde killen alltid är boven. Nu, Jonas, får du mig att tänka till ytterligare en gång. Precis som min väninna fick mig att göra med Tintin. Kan jag någon gång ha särskilt mellan hudfärger utan att uppmärksamma det själv? Nej, jag är inte rasist, men jag tvingas inse att jag ändå kan agera diskriminerande. Utan att mena det, utan att se vad som präglat mig. Jag hoppas du kan förlåta mig. Sa förresten Beatrice förlåt? Och svarade hon på ditt förslag om kroppsbyte? Om hon inte går med på det, så kan jag gärna göra det. Jag tror – precis som du – att det skulle hjälpa mig och andra att snabbare förstå mer om dina erfarenheter, och att vi lättare skulle hitta fram till våra egna blinda fläckar.

Det finns en sak jag inte riktigt har vågat säga högt. Jag förstår att det inte skulle landa väl, få skulle förstå och ta det på allvar. Men om vi byter kropp kommer du ändå att få del av mina tankar så jag kan lika gärna säga det nu direkt. Det handlar om när jag fick reda på vad som försiggick i Stockholms tunnelbanor. Om när jag hörde att oskyldiga människor enbart på grund av sin hud- och hårfärg blir kallade misstänkta och uppmanas att visa upp sitt pass, trots att de egentligen inte hade någon skyldighet att göra det. På motsvarande sätt som om jag skulle vara misstänkt för snatteri bara för att jag har varit inne i en livsmedelsbutik. För vem gäller egentligen lagarna? Nu hör jag också att angiveri har ökat. Och jag tänker med historien som grund att just så här har de totalitära staterna tagit sin början. Nej, Sverige är inte totalitärt. Men vi har passerat en gräns mot något som är mycket, mycket illavarslande och vi måste sätta stopp genast innan vi passerar nästa gräns där vi inte längre ser vad som håller på att ske. Jag undrar vad min medsyster Beatrice såg, vad bär hon med sig som hon inte själv är uppmärksam på?

Ann-Kristin Agesund

Länk till Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask i DN den 13 mars 2013

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s