Att tro att man kan stoppa asylsökande är som att tro att man kan stoppa ett regn

Att tro att man kan stoppa asylsökande är som att tro att man kan stoppa ett regn

Den här krönikan var publicerad i Kungsbacka-Posten tisdagen den 22 september. Jag skriver återkommande där, krönikorna publiceras var tredje tisdag.

 

KörnikehuvudElNinoflyktingar

Naturkrafter kan vi helt enkelt inte hejda. Som till exempel väderfenomenet El Nino, som blåser orkaner på Stilla havet och nu börjat nå Kalifornien. Man räknar med att den förväntas bli de värsta El Nino på många år och vi behöver vara beredda på katastrofer. Det gäller att hålla sig ödmjuk inför de naturliga makterna, och ta hand om situationen på bästa sätt när krafterna satts i rörelse.
Detsamma gäller flyktingströmmarna. Den som är lite skolad i psykologi vet att det vid fara finns två primära val: att fly eller att strida. Det är en överlevnadsmekanism som vi alla bär med oss, en naturkraft som inte går att hejda. Ska man få den att avstanna måste man ha förmågan att stoppa ett krig, på samma sätt som Kalifornien måste stoppa vilda orkaner om de ska räkna med en lugn höst. Att som Jimmy Åkesson och hans gelikar basunera ut att vi inte ska ta emot fler flyktingar, eller som Ungern med premiärminister Viktor Orbán sätta upp stängsel vid gränsen, är ungefär lika begåvat som att säga att vi inte tycker det passar med regn i landet och tro att man ska kunna lösa det genom att spänna upp presenningar över hela riket. Ja, ni förstår, regnet kommer ju att falla liksom flyktingarna söker sig hit.
Från några politiker i Kungsbacka har jag hört att man ser svårigheter att med att ta emot flyktingar för att vi inte har tillräckligt att erbjuda ifråga om bostäder och jobb. Jag tycker det låter ihåligt. Jag tror det handlar om vilja, eller snarare ovilja; att det inte stämmer med den profil och de visioner Kungsbacka har satt upp. För är det något Kungsbacka är duktiga på så är det att åstadkomma det man föresatt sig. Det går bra för vår kommun ekonomiskt, invånarantalet fortsätter öka, bostäder byggs och antalet shoppingställen blir fler. Just för att man har bestämt att man vill ha det så. Men vill man egentligen ta emot flyktingar?
I år har Kungsbacka tagit emot 37 nyanlända. Ingen annan kommun i Halland tar emot så få flyktingar per invånare och vi hör till de som är sämst i Sverige. Ändå är vi en av landets rikaste kommuner. Skulle Sveriges kommuner ansvara rättvist för asylsökande så skulle vi hittills i år ha tagit emot över 200. Nu låter vi andra ta hand om dem, medan vi själva fortsätter bygga shoppingcentra.
Som det ser ut nu så är det just det jag kan ha att säga om Kungsbacka i framtiden. Men jag hade så gärna velat stoltsera med att vi gjorde en insats, att vi verkligen var med och hjälpte till när katastrofen nådde även oss. Kanhända blir det så i alla fall. För naturkrafterna fortsätter och asylsökande kommer. Visst kan det bli turbulent när det sker, men för den som räds det kan jag lugna med att El Nino för Sveriges del borde innebära att vi får en mild vinter.

 

 

Snabbrecension av MTRExpress #Blogg100

Snabbrecension av MTRExpress #Blogg100

Äntligen ser jag vad min vagn har för beteckning
Äntligen ser jag vad min vagn har för beteckning
Mysigare på bild än i verkligheten. Men trevligt,  javisst!
Mysigare på bild än i verkligheten.
Små figurer vid öronen. Läsbelysning. Den är egentligen svart, min mobilkamerablixt är brutal!
Små figurer vid öronen. Läsbelysning. Den är egentligen svart, min mobilkamerablixt är brutal!

Är det som 1-klass i hela tåget som det sades? Nej, det är det inte. Min första känsla när jag klev ombord på tåget var att det kändes som en mycket fräsch, upphottad variant av pendeltåg. Inte mer.

Det känns förvisso modernt, men inte bekvämt. Det sobra svarta förhöjer något, liksom de lamporna på borden, men det ser mysigare ut på bild än vad det är i verkligheten, enkelt, trevligt, fast ganska onödigt.

Men det var ett vackert tåg som rullade in på Perrongen på Stockholms Central! Sen blev det mest förvirrat. Jag skulle sitta i vagn D, men ingenstans på utsidan stod vagnsbeteckningen. Vi var några som irrade runt innan vi förstod att vi skulle titta in genom alla dörrar för att där finna sittplatsnumret, Först när jag sitter på min plats, ja, då först ser jag: Jag sitter i vagn D!

Platserna passar dem som vill ha mer plats för benen! Ja, till och med jag vill ha det, och uppskattar hur rymligt det är, trots att jag är kort. Men sätena är för korta, och faktiskt ganska hårda, inte alls bekväma, även om det framhävs att de är ergonomiska. Det är de inte. Och jag har inte riktigt kunnat använda dem ordentligt under hela resan, för jag måste sitta långt fram på kanten av sätet för att kunna nå fram till min laptop på bordet. Lika bra det, för här sitter man inte bekvämt, och ta en tupplur verkar omöjligt. Sover göra man bättte på ett SJ-tåg.

Lite underligt tyckte jag att det var när jag på skylten på perrongen läste att de inte har någon servering ombord på detta tåg som gjort så mycket reklam för sin service. Men informationen visade sig vara felaktig. Här finns visst servering (fast kanske inte mat?) men jag har inte besökt den avdelningen.

Tja, det är ett helt okej tåg, men inget mervärde i förhållande till SJ. Möjligtvis wifi, då! Det har fungerat utmärkt under hela resan. Det är en bra arbetsplats, men ingen resupplevelse.

Upprättelse åt Ida Bäckmann!

Upprättelse åt Ida Bäckmann!

Jag fick fundera över var jag först hörde talas om henne, och kom på att det faktiskt var i en av min mormorsbors, Iwan Schyman, böcker om  Värmlandsnäs. Där nämndes hon: Ida Bäckmann, och jag tyckte hon verkade vara en fascinerande kvinna. Just nu minns jag inte vad jag fann just där, men jag började läsa mer om henne. Problemet är att när någon försöker skriva något om henne, så verkar de mer skriva om Fröding. Denna stackars kvinna blir aldrig fri från honom, får sällan sitt liv beskrivet på annat sätt än med fokus på vad hon gjorde för och med Fröding.

En av de första böckerna som  handlar om henne (och Fröding) är Germund Michaneks bok Fröding och Ida Bäckmann. Jag vet inte riktigt vad han ville reda ut om deras relation, och jag tänker att det hade ju varit vackert om han verkligen hade vinnlagt sig att berätta om deras förhållande, men som jag minns det verkade det som om han mest ville röna ut om de hade ett kärleksaffär. Jag tror till och med att han kom fram till att Ida dog som oskuld. Nä, boken handlade inte alls om Ida Bäckmann, bara valda delar av henne, inte det stora hon gjorde.

Hon har själv skrivit flera böcker om Fröding, bland annat Gralsökaren (som kom ut i två utgåvor). Och visst kan vi anta – som kritikerna hävdar – att hon skrävlar en del, men oavsett om hon själv hängt Fröding i hasorna och inte var klar över alla sociala koder, så var hon inte desto mindre den som levde vid hans sida, och många gånger räddade honom, när han var ensam, fattig, utsatt, dömd.

Förra året kom Sigrid Combüchen ut med en bok, en slags biografi-roman, om Ida Bäckamnn. Jag har börjat läsa den, men inte tagit mig till slut. (Men någon gång ska jag…) Det var väl ungefär samma visa som alltid när man läser om Ida Bäckmann: svår personlighet, lite Frödingstalker och visst har Combüchen gjort ett grundligt arbete så att lite av Bäckmanns egna arbeten kommer fram, men den skildrar alltjämt samma bild av Ida som många andra gör: Oumbärlig. …. Oumbärlig? Ja, det kanske hon blev för att hon aldrig togs på allvar.

När ett studieförbund i Göteborg nu annonserar om en författarkväll där tre kvinnor berättar om andra kvinnor och skriver ”Sigrid Combüchens författarinna” blir jag förbannad. Ida Bäckmann är inte Sigrids författarina. Ida Bäckamnn är sin egen! Väldigt egen, och jag blir förbannat för att man ska göra anspråk på denna speciella personlighet och gör det utan nyanser, utan att se det stora i Bäckmann, utan ödmjuk nyfikenhet och näst intill förlöjligande.

Det finns ytterligare böcker, och den som skipar mest rättvisa till denna kvinna är Allan Salmis ”Ida Bäckmann – en märklig kvinna och författarinna” som ser till personen mer än den sägen andra strävar efter att bibehålla. Han berättar om hennes författarskap, hennes värv, hennes öde och framhåller hennes arbete som krigskorrespondent.

Ja, vilken kvinna gav sig ensam ut som krigskorrespondent i slutet av 1800-talet? Och, hur blev den sortens kvinna bemött då? Tacka fan för att man inte tyckte att hon var lätt, hon var verkligen inte som alla andra, gudskelov! Hon borde få en upprättelse från alla som envist berättar historien om att hon inte var omtyckt av Frödings familj. Att andra inte förmådde förstå henne betyder inte att hon är umbärlig. Vore det så, skulle inte så många sträva efter att försöka förstå henne nu.

Suck, det här är ett hastigt inlägg i #Blogg100, bara för att jag just i dag såg att Combücken skulle prata om ”sin” författarinna, som om det är hon som har skapat henne. Och gjort henne umbärlig. Jag har inte koll på alla detaljer jag läst, och orkar inte söka mer fakta för en berättelse om Ida, just nu. Men jag rekommenderar er scrolla av nätet om henne, och kanske köpa Allan Salmis bok om henne. (Jag återkommer med länk, eller kommenterar så kan jag återkoppla för den som är intresserad!)

Just nu får jag nöja mig med att lägga ut ett foto av hennes gravplats. Jag besöker den ibland.

Bäckmansgrav

Konsten att skriva ett filmsynopsis #Blogg100

Konsten att skriva ett filmsynopsis #Blogg100

Jag bestämde mig hastigt och lustigt för att gå en filmmanuskurs – i Stockholm av alla ställen, vilket man ju kan säga när jag bor utanför Göteborg.

Men jag tilltalades av Cinemantrix upplägg. För det första är de verksamma ute på fältet och skriver många manus själva, samt filmar. För det andra så är det upplagt som en workshop där man jobbar med sitt eget manus under kursen. Det är just vad jag vill göra. Jag har liksom inte tålamod att göra en massa av läraren påhittade övningsuppgifter i väntan på att få skriva mitt egna. Och jag vill inte heller skriva mitt egna färdigt först, innan jag kan lämna över till någon annan som ger respons. Ja, därför blir det några tågresor till Stockholm i vår, med kurs på kvällen och jobb på tåget på väg upp och ned.

Vi ska träffas första gången på onsdag och SOM jag ser fram emot det. Tills dess ska vi ha skrivit ett synposis. Det innbär att det är ganska kort om tid.

Jag har läst flera böcker – och flera sidor på nätet – om att skriva filmmanus och synopsis. Det torde vara ett utomordentligt sätt att lära sig den ädla konsten. Men ärligt talat, vid det här laget är jag tämligen trött på att läsa böcker som alla börjar med Aristoteles. Ja, jag har fattat den grejen nu! Nu vill jag ha ett manus! Och jag har upptäckt vad det bästa är för att hitta på en film och få ner ett synposis; Tidsbrist!

I dag var enda kvällen jag kunde göra det innan jag ska upp till Stockholm. Det tog mig ungefär en timma! Jag känner mig duktig …

Men kanske är det ett litet försprång att jag ska adaptera (som det heter) min roman Skönt förvirrad kvinna till filmmanus. Sen återstår bara att finna den som vill göra film …

Skönt förvirrad kvinna

En halv Purple Majesty, tack! #Blogg100

En halv Purple Majesty, tack! #Blogg100

Purple Majesty
Purple Majesty

 

 

 

 

 

De som känner mig, eller är bara lite bekant med mig, borde vid det här laget veta att jag för några år sedan gick igång helt på potatis efter att ha besökt en potatisodlare som  hade dukat upp med säkert 20-talet olika sorters potatisar i olika utförande, olika egenskaper och smaker. – Varför har ingen berättat det här för mig tidigare? tänkte jag, och började ta reda på så mycket som möjligt om råvaran. Och det jag kommer fram till är att den är helt fantastisk! Den går att använda till nästan vad som helst, den är näringsrik, vacker och välsmakande.

Att då stöta på Lennie Hansson, deltagare i Sveriges Mästerkock 2014, som längtade efter att göra en kokbok men tyvärr inte fick den vinsten i programmet var ju fantastiskt, eftersom han också älskar potatis! Jag sammanförde honom med en väninna, fotografen Carin Sigeskog, och förser dem med allehanda potatisar. I går hade vi en helt underbart dynamisk dag, helt tillägnad den här råvaran, och dessutom med kocken Johnnie Lippens i sällskap! Alltså … jag skulle så gärna vilja visa och berätta vad de gjorde (jag diskade, och höll mig undan resten av tiden) om det inte vore för att kockarnas recpt och fotografens bilder än så länge är hemliga!

Själv sparade jag några potatisar, bland annat Purple Majesty på bilden här ovan. Till skillnad från många andra blå potatisar är köttet jämt blått och färgen bevaras vid kokning. Den sas vara fast där jag köpte den, men jag tycker den är mjölig, om än inte i samma utsträckning som till exempel Blå Kongo, som nog är den mest kända blå potatis. Tyvärr smakade den inte särskilt mycket, men med en hög stärkelsehalt (mjölig) och utan framträdande jordig potatissmak kan faktiskt den här potatisen göra sig utomordentligt i ett experiment jag ska göra nästa helg, nämligen glass på potatis! Japanerna sägs göra det, och nog ska väl jag  kunna överraska mina två kockvänner med något spännande!

Jag ser så mycket fram emot nästa gång vi träffas. Jag vet inte vad det är med potatis som gör det, men man blir glad av det, och över allt man kan åstadkomma av potatisarna!

Gilla potatis!

Johhnie, Carin och Lennie
Johhnie, Carin och Lennie
Älskade plats. Eller: Det var på Capri … #Blogg100

Älskade plats. Eller: Det var på Capri … #Blogg100

Jag sitter och är nostalgisk och sentimental och jag längtar …

Till platser jag älskar, där jag finner ro varje gång jag återvänder. Jag vet inte alltid vad det är som gör det, men här är de:

Åkrarna som jag hade utanför mitt barndoms fönster. Jag vill leva i en sån vy igen.

Värmlandsnäs
Värmlandsnäs

 

 

 

 

 

 

Capri som jag en gång besökte under det år jag läste i Italien. Jag åkte nog dit för att jag hade hört melodin ”Det var på Carpi …”. Sedan har jag återvänt, gång, på gång, på gång och gärna igen!

Capri med Casa Malaparte
Capri med Casa Malaparte

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ven i Öresund! Min skånske exmake tog med mig dit och sedan återvände vi varje år, även på vår bröllopsresa och varje år tills vi separerade. En gång har jag även seglat dit.

Backafallen på Ven
Backafallen på Ven

 

 

 

 

 

 

Och slutligen… Wherever I lay my boat, that’s my home …

Hemma på något vis
Hemma på något vis

 

 

 

 

 

 

https://www.dropbox.com/s/jlbbq4ddz23pvyo/~PIFA94.wmv?dl=0